Nu har jag använt en av de underbara jäskorgarna som jag fick i födelsedagspresent! Här kommer resultatet:




Grymt proffsigt va? Och det var banne mig det godaste brödet jag ätit på länge (förutom ankarstockar givetvis)
= ) Bakat på vetesurdeg, lite durumvetemjöl och vetemjöl (använde givetvis Manitoba Cream - det bästa vetemjölet till brödbak!) Det är en fröjd att baka med så proffsiga jäskorgar!

-mami-

Semesterresan var nice! Vi åt gott, shoppade, fikade, shoppade, åt gott, sov gott, åt gott, fikade, shoppade.. Klippte mig också på en salong som hade nååååååååååågot högre priser än vad jag är van vid. Men det blev fint! (Karln sa: det syns ju inte ens att du klippt dig! Och tyckte att det var dyrt.) Men jag tycker att jag är jättefin i håret nu så jag är så nöjd så!

När jag kom hem var junior glad, men inte översvallande glad över att jag var hemma igen. Tro det eller ej, men tydligen går det lika bra att pappan har hand om barnet! ; ) (är barnvakt/hjälper till) ; P

Min bror och min svägerska hade fått för sig att de ville fira min födelsedag också (gulligt!) och hade med sig presenter när vi sågs för en fika på stan! Svägerskan hade hängt med runt hela dagen efter sin tenta, men inte hade jag några funderingar på varför hon släpade runt på värsta kassen hela tiden när hon kom direkt från tentan. Tänkte väl att hon hade alla tentasaker i den.. (körkort, pennor.. eh... godis? Mineralvatten?) Sedan kom bror, efter att ha jobbat hemifrån, med en kasse som jag skymtade en handduk i. Men jag reflekterade inte speciellt mycket över detta heller! Presenterna bestod av jäskorgar (HURRA!!!) och sprit (HURRA!!) Så nu tycker de att jag ska baka surdegsbröd och dricka mig redlös. Man tackar! Som sagt, gulligt av dem!

Dagen efter jag kom hem ringde en av cheferna och frågade om jag kunde jobba kväll.. så det var bara att masa sig iväg (money talks) och vara borta från junior lite till.

Idag har dock jag och junior varit hos min väninna och juniors kompis hela dagen och lekt! Det var så trevligt! Vi fikade också för att "fira" min födelsedag.. (alltid bra med en ursäkt för att trycka i sig godsaker) Nu har vi städat så att det ser anständigt ut här hemma. Skönt. Inte för att jag tror att det kommer några gäster imorgon, men nu kan vi själva njuta av en frukost i ett hem som inte klassas som en sanitär olägenhet i alla fall (efter frukosten är det nog kört igen. Någon kladdar ner så förskräckligt!)

Nu ska här intas en kopp the. Och en smörgås. Och kanske en grapefrukt?

-mami-

Imorgon ska jag på semester (wohooooo!) UTAN barn, första gången sedan Junior föddes! Min kära mor bjuder mig på en resa till Stockholm i födelsedagspresent! I paketet ingår hotell och lite shopping (en fin vinterkappa har hon redan köpt mig så att jag kan vara fin under resans gång - den kostade aaaaaaalldeles för mycket om du frågar mig) (men jag har blivit extremt snål mot mig själv sedan jag fick barn, tycker att ALLT är för dyrt nu för tiden.)

Konstigt att man bortprioriterar sig själv så lätt? Innan jag fick barn kunde jag spendera 6000 på en väska till moi. Nu kan jag inte komma ihåg när jag ens köpte något till mig själv i typ klädväg. Lite saker till hus och hem har jag inhandlat. Och saker till Junior så klart. Men till mig? Nej. Har klippt mig EN gång sedan J föddes. EN gång! Men det kan också bero på att jag innerligt vill spara ut håret och därför blir deprimerad av att klippa det. Men något måste snart göras åt den vidriga frisyr jag numera bär. Det är alldeles tunnt och ackompanjerat av en gräslig, tunn liten krullig "lugg". Mår illa av blotta åsynen av mig själv i spegeln.

Vad händer på junior-fronten då? Han har börjat att stå stabilt långa stunder utan att hålla i sig. Ibland har han stått en hel minut utan att ramla. Han har också börjat att peka på saker med sitt lilla pekfinger (jag tycker att det är sjukt gulligt) och vill att vi ska säga vad de heter. Han gillar klockan, lampan och tavlan. Han kan också peka på det man frågar efter: "var är lampan?" (upp kommer ett litet pekfinger). Men han har missuppfattat var mammas näsa sitter för han pekar jämt på min mun när jag frågar. Kan bli ett bekymmer om vi inte korrigerar detta. Jag tänker på framtiden om man ber J att gå och snyta näsan och ungen tar näsduken och börjar spotta och harkla sig i den allt medan näsan fortsätter att snora.

Junior sover INTE hela nätterna. Men vi har slutat att lägga honom i vår säng nu. Särskilt efter det att han var sjuk och kräktes i vår säng. Han sover mycket bättre i sin egen binge - där blir det inte så varmt och han kan härja runt fritt utan att det han sparkar på skriker "AJ!" I natt sov han från 19.00 - 23.00. Då fick han välling. Sedan sov han från 23.00-04.30. Då fick han välling. Sedan sov han från 04.30-05.30, då fick han nappen och sedan sov han från 05.30 till 07.30. Då gick vi upp. En toppennatt med andra ord! Värre var det natten innan då han vaknade med halvtimmesintervaller fram til 03.00, sedan varje timme efter det. Jag skyller på månen som såg rätt full ut ; ) Och nu på dagen har han faktiskt somnat själv i sin egen säng. Han lekte en stund och tog sedan nappen och stupade framåt av trötthet och somnade faktiskt. Härligt!

Nu har han också fått pincett-greppet. Har kommit på vad jag skulle fråga föräldrarna om jag var BVC-ssk:
- Har han/hon utvecklat pincettgreppet?
- Eh... vi vet inte, svarar de osäkra föräldrarna.
- Sitter barnet ute i hallen och stoppar små stenar i munnen?
- Ja! Absolut, det gör han/hon hela tiden!
- Bra, då är pincettgreppet fullt utvecklat!

Nu måste man dammsuga hallen vareviga dag om man inte vill att Dr. Snuggles ska komma hit och laga J:s färska små tänder med plåtbitar.

En sista sak, apropå tecknat! Utanför J:s fönster är en byggarbetsplats. Man håller på och bygger ett hyreshus. Men för tillfället är det bara ett hus-skelett utanför. Då slog det mig att det är ju jätteläskigt! För nu fantiserar jag ihop att Ebenezer Crabb (från Scooby Doo, Den hårresande skyskrapan) ska springa omkring där ute med sitt fula face medan jag läser god natt-saga för J. Vidrigt!

-mami-

Ska det vara så svårt att få tag i en billig jäskorg? Vårdar mina surdegar här hemma och vill givetvis ära dem genom att jäsa dem i käcka jäskorgar. Hittar bara jättedyra att beställa på nätet. Bah!

-mami-

Har kommit på en sak. Så att säga. Funderar mycket när man inte har så mycket mental stimulans om dagarna. Har alltså kommit fram till detta:

Man klagar jämt som student om hur fattig man är. Det finns till och med ett begrepp som heter typ "fattig student". Jag vill bara säga till dessa fattiga studenter att det blir faktiskt inte mycket bättre (så sluta gnäll) ; P

De olika fattiga faserna i livet:

1) Man går ut gymnastiet. Extraknäcker på något B jobb. Dålig lön och otrygg anställning eftersom att man inte har någon utbildning.

2) Man utbildar sig. Och är under några år: Tada! Fattig student!

3) Man tar examen. Blir arbetslös akademiker. Går tillbaks till extrajobbet med otrygg anställning och dålig lön.

4) Man får ev. jobb inom sitt utbildningsområde. Man är dock ny och oerfaren och får därför börja längst ner på lönestegen (alternativt har man praktikplats, vilket genererar i ÄNNU mindre pengar)

5) Man skaffar barn (det börjar liksom bli dags nu). Och går på föräldrapenning. Och är en sån där fattig förälder.

6) Man går tillbaks till jobbet efter småbarnsåren, men ena föräldern jobbar nu deltid, eftersom att man inte vill ha barnen på förskolan 24 timmar om dygnet.

7) Man får till slut tonårsbarn och kan börja jobba heltid igen. Tonårsbarnen är dock mycket dyra i drift. All lön går åt till 15 liter mölk i veckan samt avgifter och utrustning till ridning och hockey.

8) Barnen flyttar hemifrån. Man stöttar dem ekonomisk eftersom att de inte får något jobb på grund av saknad av erfarenhet och utbildning.

9) Man blir pensionär. Nu får man skörda frukterna från ett slitsamt liv av arbete. Eh...

Ja, som ni alla kan se så är man princip fattig hela livet. Så det är ingen idé att klaga, menar jag = )

-mami-

Idag har jag och junior varit med några andra mammor och barn från föräldragruppen på öppna förskolan. Där deltog vi i sångstund. Alla föräldrar och barn satt i en ring och så sjöng vi en massa sånger som var ganska ologiska och svåra, men man repeterade dem alltid 3-4 ggr så sista gången var det vara att klämma i. Junior tyckte att det var roligt, särskilt på slutet när vi satt i ring och höll ett lakan mellan oss och "rodde" på "havet" och vi höjde lakanet upp och ner och sedan byggde vi en koja som åkte upp och ner medan junior var under lakanet. Helt exalterad var han, den lille karln. Kul!

Han satt i mitt knä till en början av sångstunden, men sedan spanade han in kvinnan som höll i sången och kröp fram till henne och satte sig i hennes knä. Hon fann sig i situationen och junior fick sitta kvar där. Hon var ganska lik juniors mormor (silverpage med lugg samt glasögon) vilket jag tror var orsaken till att junior tyckte att det var helt logiskt att det var hennes knä junior skulle sitta i. Han sitter ju alltid i mormors knä när hon är i närheten, liksom. Jag tycker att det var väldigt rart (och även lite pinsamt).

-mami-

Det verkar som att alla ligger i blogg-träda för tillfället. Ingen har kanske tid och ork att blogga längre? Jag känner att jag har ett giltigt skäl att pausa just nu - hinner inte blogga! Junior har (halleluja) fått sin första lilla tandsing och med den även totalt magpaj och lite lätt feber. Kinkig bebis med totalt havererad mage. Vi byter blöja multipla gånger dag som natt. Härligt. Tre byten på raken klockan tre i natt.

Men nu får han tänder i alla fall!


Träffade grannbarnet som stolt grinade upp sig med hela käften full av gaddar. Han är bara fem månader äldre än junior. Känns som att junior kanske kan grina upp två små huggisar i underkäken om fem månader. Två små huggisar och en röd rumpa.

-mami-

Är det bara jag i hela Sverige som INTE tycker att Solsidan är ett fantastiskt program? Varför denna massförälskelse i ett program med totalt vidriga karaktärer? De ger mig vrålångest och jag tycker inte att det är ett dugg kul.

Uppenbarligen är det fel på mig. Eller fel på övriga befolkningen i Sverige. Störst chans att det är det senare, va? ; )

-mami-

Några saker som skiljer sig från innan man fick barn, när man väntade barn och när man hade fått barn:

Städning
Innan barn städade jag ordentligt ca en gång i veckan. Jag använde hur många rengöringsmedel som helst! Möbelpolish var den stora favoriten och jag blev stressad om det hamnade smulor på mitt nypolerade golv.

I väntan på barn fortsatte jag att städa grundligt. Jag fick dock till min förtvivlan skära ner på rengöringsmedlena för att jag hört att bebisen kunde få astma om man andades in ångorna. Och det vill man ju inte bli skyldig till. Andra bekymmer jag hade var tanken på små bebishänder som kladdade och gjorde märken på den nypolerade TV-bänken. Men jag tänkte att det nog skulle gå att uppfostra bebisen till att låta bli att ta på TV-bänken.

När jag fått barn städar jag när jag hinner (det vill säga innan de andra mammorna i föräldragruppen kommer hit, eller typ aldrig). Möbelpolish? Eh... Grötpolish fungerar förvånansvärt bra! Bara att gno i den gröt som junior slaffsat ner på golvet med hjälp an hushållspapper (universalpodukt i bebishemmet) (OBS! Vitt och tjockt). Uppfostra barnet till att inte ta på TV-bänken? MOhahahahahahaaaaa!!!!!!

Innan jag fick barn plockade jag upp min sambos strumpor från golvet och tyckte att "var sak har minsann sin plats!"

När jag väntade barn bannade jag min sambo för att strumporna låg överallt och menade att vi måste visa upp ett gott exempel för barnet när det är fött, så att det inte lär sig att strö saker omkring sig. Och inte vill du väl att ditt barn ska sitta och tugga på dina strumpor? Det är väl jätteäckligt?

När jag fått barn inser jag att min sambos strumpor utgör ca 0,1 % av allt som ligger på golvet som egentligen borde ligga någon annan stans. Men trots att jag blir superstressad av all oreda så inser jag det praktiska med att ha en massa saker på golvet: det gör nämligen att bebisen har mer saker att leka med. För inget är ju så roligt att leka med som sådant som man egentligen inte får leka med. Och ärligt talat, det finns nog äckligare saker som bebisen stoppar i munnen än ett par gamla strumpor... men så länge han är nöjd... ; )

Säng, bäddning, sova

Innan jag fick barn bäddade jag sängen varje dag, med massor av vackra kuddar och ett stort fluffigt överkast. vackert, som i en heminredningstidning.

När jag väntade barn fortsatte jag envist att bädda snyggt, och var fast besluten om att barnet minsann skulle sova i egen säng. Så det så.

När jag fått barn hinner jag inte alltid bädda sängen. Och när jag bäddar den är det för att bygga upp kanter med hjälp av bäddmadrassen. Så att inte bebisen ska kunna krypa ur sängen. När han sover i den. Varje natt. För övrigt är det alltid en bäddning av två vuxen-täcken, ett barntäcke och en massa nappar. Toppat av lite vällingfläckar. Svårt att få det så där "inrednings-chict", har inte sett den kombinationen i nån tidning än i alla fall. ; )

-mami-

Suck och stön!

Junior har betett sig lite annorlunda den sista tiden - gnällig, varm och matvägrar. Detta såg jag som tydliga tecken på att nu ÄR det tänder på gång! Här har det smärtlindrats och lagats specialmat (läs: givits fruktpuré) till lunch de sista dagarna, i väntan på att de första gaddarna ska dyka upp! I morse tittade jag med spänd förväntan in i lille gossens mun. Inga tänder. Bara en härlig gom á gamla Elsa utan löständerna på plats.

Junior har lurat oss. Det är inga tänder på gång. Han har dock beslutat sig för att han inte vill bli matad längre. Jag själv hade kanske tyckt att det hade varit lite smidigt av honom att vägra bli matad EFTER att han lärt sig att äta själv - men sådana petitesser hindrar inte vår son från att leva ut sin övertygelse. Å nej. Jag gjorde mumsig risgrynsgröt till frukost (kokad på kokosmjölk) men junior vägrade att öppna sin lilla söta mun när jag trugade med skeden. Nehe. "Men ät själv då" tyckte jag, och klädde på junior den nya haklappen med långa ärmar från IKEA. Så där, nu kunde han sitta och kladda bäst han ville. Två minuter satt en nöjd junior och doppade fingrarna i gröten och bara myste. Jag började att göra frukost till mig själv under tiden. "SPLASH!" hörs och jag vänder mig om och ser junior titta över kanten på stolen. På golvet ligger grötskålen så fint upp och ner. Gröt överallt. Jag tycker att man borde informera på föräldrautbildningen att man som förälder aldrig mer får äta själv, det är alltid något annat som kommer ivägen. Kunde vara bra att få förbereda sig på detta menar jag.

Till slut, efter mycket torkande med den bästa produkten någonsin - hushållspapper (OBS! Vitt och tjockt) fick jag skära upp små stavar av leverpastejsmörgås till junior som han glatt mumsade i sig. Han kan nämligen inte stoppa in små bitar mat i munnen (men en sån där vit krok med spik i som håller fast sladdar i väggen gick bra minsann, den satt han och tuggade på igår), det måste vara avlånga bitar. Så just nu sitter jag och funderar på vad man ska mata min lille junior med. En tandlös bebis på 10 månader som inte kan tugga hårda saker och som bara äter mat som är format som stavar. Någon som har några idéer?

-mami-

Bebisars sömn. Ett SÅ hett ämne. Och för en förälder som har barn som sover dåligt om nätterna finns det inget mer provocerande än att höra om hur BRA andras barn sover. Och det snappar man upp rätt fort. Man har som en slags inbyggd mottagare i örat som registerar meningar som innehåller orden "sömn" "bra" och "hela natten". Och visst, jag unnar självklart alla som får sova om nätterna det, självklart, men jag bli ju så förbannat a v u n d s j u k!

Jag och väninnan (som tur i oturen har en son som inte heller sover så himla bra, så är vi två i alla fall) pratade om föräldrar som har barn som sover hela natten. Jag tror för det första inte att de riktigt förstår hur bra de har det. Men men. Det vi pratade om som jag ska försöka komma fram till nu är att vissa föräldrar som har barn som sover hela natten SKRYTER om det, som för att få oss stackare med svarta påsar under ögonen att må ÄNNU sämre än vad vi redan gör. För som alla bra föräldrar lägger vi så klart skulden på oss själva när våra barn inte följer mallen för "det perfekta barnet." Dessa kommentarer har hörts, i verkliga livet, från självbelåtna utsövda föräldrar:

"Vi VÄCKER ju vårt barn på morgonen vid klockan nio, vi tycker att vi KAN ju inte låta det sova längre då!" (kommentar som yttrats oprovocerat, utan att någon ens frågat om dennes barn sover bra på nätterna) Detta är för övrigt en fråga som man får i princip varje gång någon vill veta hur det går med ens barn: Sover han/hon om nätterna?

"Vårt barn VILL BARA sova i sin säng. Vi KAN inte får det att sova hos oss, om vi nu skulle vilja det!" (kommentar som yttrats i en diskussion gällande att ha eller inte ha barnen i sin egen säng.)

Nu förstår (till och med med min trötta hjärna) jag att dessa föräldrar säkert inte menar något illa med dessa kommentarer. Men om man har en unge som inte sover tar man illa vid sig (ungefär som att en fet person tar illa vid sig när smala sussie sitter och klämmer på sina inbillade valkar och säger att hon är tjock.) För att man blir så a v u n d s j u k. Och så undrar man så klart vad man har gjort för fel. Varför sover inte mitt barn hela natten? Det stod ju i brevet från babycenter när bebisen var tre månader att den nu skulle börja sova hela nätterna.

Jag är helt besatt av sömn. Eller av att få sova rättare sagt.

Men min unge är i alla fall väldigt bra på andra saker än att sova hela nätterna. Han dreglar kopiösa mängder. Det är han bra på, att producera saliv. Sen är han jättebra på att göra en glad när man är trött p.g.a. all sömnbrist för han är nästan ALLTID glad! En liten solstråle och virvelvind som jag älskar mest av allt i hela världen.

-mami-

Lille junior har verkligen blivit en liten pojke nu istället för att bara vara en liten bebis. Man märker hela tiden mer och mer av hans personlighet! Han är en liten spexare = ) så jag skulle inte bli förvånad om han blir stå-upp-komiker. Han har övat upp sin förmåga att stå upp genom att hålla sig i saker (vilket är positivt om man ska bli stå-upp-komiker, det låter inte lika snitsigt att vara sitta-ner-komiker...Lite mer lojt på nåt sätt) under julhelgen och nu är det verkligen det enda han gör. Positivt är att han inte ramlar liiiika ofta i alla fall. Men han leker inte med sina leksaker knappt längre. Han klättrar på bokhyllan. På mig. På sin pappa. På TV-bänken. På små leksaker. På eluttag. Allt man kan ta tag i går bra när man ska resa sig. Tror junior. Vissa saker är mindre hållbara (som tunna pappkartonger), men man kan ju inte säga till honom varje gång man ser att det kommer att gå åt skogen (han förstår ändå inte). Lika bra att de får lära sig den hårda vägen... ; )

För övrigt så dietar vi på här hemma.. Igår hade jag min "ätardag" och unnade mig en kaffe latte (liten) på stan när jag fikade med en väninnna samt en påse naturgodis som jag njöt av (tröck) framför Dexter på kvällen. M-m-m! Men efter en diet på soppa i 5 dagar hade magen svårt att få i sig naturgodiset (förrädare). Efter naturgodiset hade jag gåt upp ett halvt kilo när jag vägde mig idag. Illa. Men vågen känns inte så pålitlig... Man måste ställa in den på två kilo plus när man väger sig för att få "rätt" vikt... ja, det är en analog våg. Anavåg. Vi ska spara ihop till en digital så att vi inte behöver bråka om ifall att det är mest rätt att ställa in vågen på två kilo plus och sedan väga sig för att få se sin vikt eller att ställa vågen på noll och sedan i efterhand addera två kilo på den vikt man får fram (det ÄR ju ingen skillnad! Bättre att få se vikten på en gång och slippa hålla på med avancerad huvudräkning på morgonen!)

Nu ska jag bälja (bälga?) i mig lite mer thé och inte tänka på att jag inte får äta något mer förrän imorgon. Går nog och lägger mig snart... så att det snart blir morgon och frukosdags.

-mami-

Om man är sugen på godis på kvällen bör man inte tugga upp en hel påse extra strawberry på en gång. Man får väldigt ont i magen då. Har jag hört alltså.

Jag och min mor har bestämt oss för att frosseriet efter julen måste ta ett slut och att det är dags att äta och leva lite nyttigare. Vi ska nu peppa varandra till att gå ner de där onödiga men ack så goda kilona (mina består av skumtomtar och svägerskans HEMGJORDA chokladpraliner fyllda med kola, pepparkakstryffel....arghlllllllll SÅ gott!) (Okej, en och annan hemgjord kola har väl också satt sina spår).

Min karl känner också att han är trött på att gå omkring och vara skengravid så vi har här i hemmet satt oss själva på soppdiet. Inte pulverdiet som säljs på apoteket, utan vi lagar egna soppor. Och ska leva på soppa i en månad nu. Härliga tider. Är så himla hungrig. Vi har ätit dieten i tre dagar och det känns som att jag inte kan leva EN dag till utan att få äta något gott! Snacka om sockerberoende.

Jag har dock bestämt mig för att jag måste ha en dag i veckan då jag äter lite mer onyttigt, för att kroppen ska förstå att den inte svälter och inte lägga på sig allt jag stoppar i mig, samt för att jag inte ska bli FÖR manisk med soppdieten så att jag blir anorektisk eller sjuk (som jag blev efter frukt- och tedieten - men det är en annan historia).

"Lördagsgodis" ska nu bli mitt nya motto, istället för "en biskvi om dagen". Tror att gravidmagen är borta lagom till midsommar.

-mami-

Jahopp. Nu är julen avklarad. Ett nytt år är kommet. Det året där junior fyller ett år. När jag ska börja jobba. Och junior ska börja på förskolan. Hjälp!

Julen var trevlig i vanlig ordning. Firade hos mor och far med sambo, bror och svägerska. Och lille junior så klart. Ett hav av presentpapper för junior att dyka i. God mat. Barn som kommer hem till föräldrarna som blir som små barn på nytt. Precis som det ska vara. Exempel på hur detta yttrade sig:

Vi kokade sås till kalkonen på juldagen och den var väldigt salt. Jag tyckte att vi skulle ha i en potatis i såsen för att den skulle dra till sig saltet (det funkar faktiskt!). Sagt och gjort. Potatis skalades och lades i såsen. När den kokat där i ett tag var det dags att äta. Jag och min bror tyckte då att det skulle vara otroligt festligt om min bror åt den såsinkokta potatisen (som var rå inuti). Han fick inte äta den för vår mor. Till slut tröttnade hon på vårat tramisga tjat om att han skulle äta potatisen att hon sa det som varje föräldrar skulle ha sagt till sina barn: "Om du ska äta den måste du äta upp den riktiga maten först!" Ingen mat - inget godis, typ!

(Han åt inte den såsinkokta potatisen.)

Vi hade också roligt åt att jag ser gravid ut. "Det ser ut som att en lillebror bor i magen", tyckte pappa. Jag gick upp 2 kilo på bara tre dagar när jag kom hem till mor och far. Diskussionen kom in på att Leila (Leila bakar) inte skulle vika ut sig för några pengar i världen, bara om hon kunde hjälpa fattiga barn typ. Jag menade att jag skulle vilka ut mig för 10 000, haha, i desperat behov av pengar! Men jag skulle så klart ringa Bingo Rimér först och erbjuda att han fick plåta denna post partus-kropp för 10 lax. Man måste ju veta vad man får, liksom.

Vi pratade också om att det finns T-shirts som gravida har på sig där det står "bebis" på magen (för att folk ska veta att de inte bara är feta, det ÄR en liten bebis magen faktiskt). Det finns också T-shirts där det står "I'm having icecreams baby" på (för att folk ska veta att man bara är fet alltså). Jag tyckte att det skulle vara as-snajdigt om jag hade en T-shirt där det istället stod: "I'm having Tom and Jerrys baby" på!!! Ingen skrattade åt mitt skämt, de tittade bara lite förskräckt på mig. Sen förstod någon att jag menade att jag ville ha BEN och Jerrys baby!!! (glass, min anm.) Det blev visst lite fel.... Tom och Jerrys baby vore lite mer... fel.

Tyvärr väntar jag inte Ben och Jerrys baby. Jag väntar skumtomtens baby.

-mami-

"DUNK!" lät det med en väldigt metallisk smäll häromdagen då jag och sambon satt framför TV:n med ytterligare ett spännande avsnitt av Dexter (HUR kan man göra en seriemördare så sympatisk och älskvärd att man hejar på honom genom hela serien?)
"Vad var det?" frågar sambon nervöst.
"...vetinte" svarar jag oengagerat. Sambon ser sig om i lägenheten och verkar klura på vad det var för ljud. Jag fortsätter att noggrant följa spåret efter den vidriga mördaren the Skinner i serien (som till skillnad från Dexter är en simpel och avskyvärd seriemördare.) När avsnittet är slut kilar sambon fram till balkongen för att se om ljudet kom utifrån. Han ropar till:
"Nej! Kolla! HUR har den lyckats med det?"
Jag springer dit för att se det fasansfulla. En duva har lyckats med konststycket att flyga rätt in i balkongväggen. Man ser små avtryck från de små fågelfötterna i snötäcket  där den vinglat runt runt på balkonggolvet.
"Har den klarat sig?" frågar jag hoppfullt.
Sambon öppnar balkongdörren och vi kikar ut i natten. Ingen duva i sikte. Vi andas nästan ut och då ser vi den. Den har krupit in under en stol och gosat in huvudet under en filt (nej, vi har ännu inte tagit in utemöbler samt textilier från balkongen, men tur var väl det nu!) som för att söka skydd från snön.
"NÄÄEE!" utbrister både jag och sambon. "Stackars!!!"
Fort, fort börjar vi agera likt läkarteam i Cityakuten. Enligt självklara, inbitna, stereotypa könsroller spelar sambon rollen som  läkare och jag den servande sjuksköterskan som skyndsamt hämtar det överläkaren behöver. Han flyttar in duvan under stolen och bygger en skyddande koja kring den med hjälp av dynor och filtar. En filt placeras runt duvans kropp så att den inte ska frysa. Jag hämtar solroskärnor som han lägger brevid duvans näbb så att den ska ha något gott att äta. Åh vad vi tycker synd om den.
"Varför? VARFÖR skulle den flyga in i väggen? VARFÖR?" frågar sig sambon gång på gång med en sådan inlevelse att man skulle kunna tro att det var vårat barn som låg och frös i snön där ute.
"TYST!" skriker jag, "jag vill inte tänka på det!" Förnekelse får en att må bra för stunden.

Nästa morgon vaknar jag och donar i köket som vanligt. Sen så ser jag balkongdörren och får en klump i magen. Jag går dit och öppnar försiktigt dörren. Först vill jag jubla av glädje! Den är borta! Den har legat i värmen och ätit sina små frön och kurerat sig under natten och sedan flugit iväg med nya krafter. Hurra för vårt läkarteam! Vi kanske borde upprätta djurakutcenter och ta hand om skadade djur (strunt i att jag är allergisk)? Sedan ser jag duvan, tryckt mot den kalla stenväggen. Stendöd. Den har krupit bort från filten, bort från de goda fröna och dött. Jag stänger snabbt balkongdörren och går in till sambon som fortfarande ligger kvar i sängen.
"Snyft, snyft" snyftar jag och karln frågar vad det är. "Den är DÖD!!!" kvider jag och borrar ner huvudet i kudden.
"Nej! Nej, nej nej!!" Återigen använder sambon ett så kraftfullt uttryck för sin sorg över duvan att jag häpnar. "Varför, VARFÖR skulle den flyga in i väggen? Varför?"

Så nu ligger det en död duva på vår balkong. Vi vet inte vad vi ska göra med den. Det känns så ovärdigt att kasta den i soporna. Så den får ligga där tills vi bestämt oss för vad som skall ske. Och det slår mig i alla fall, mitt i denna tragedi, att om vi kan vara så engagerade i denna värnlösa lilla duva - vårda den, oroa oss för den och gråta över den, så är vi nog jättebra föräldrar också. För något säger mig att vi är ÄNNU mer engagerade i vår son.

Så tack lilla duva, för att jag fick förstå hur fina vi kan vara.

-mami-

Ryggen tar verkligen stryk när man släpar runt på litet barn. När jag skulle gå till jobbet i torsdags (rask takt som vanligt) sved det till i ryggen och jag blev helt orörlig i ländryggen. Fick sedan gå som mycket gammal gumma hela arbetspaset (tur att jag slutade kl 13.00 i alla fall) innan jag vacklade hemåt. Snälla sambon hade tappat upp ett bad till mig när jag kom hem, men det hjälpte föga. Ryggen känns helpaj. Väntar nu med spänning på mitt första ryggskott (akut lumbago.)

Försöker fortfarande att inte böja ryggen så mycket, lyfta med benen osv, men det är inte jättelätt när man har en bebis som ska klättra på allt, som vrider sig som en mask på metkrok när man ska A) byta hans blöja B) klä på eller av honom eller C) när man försöker få honom att sitta still en stund i knäet. Det är svårt att hinna tänka på att det är benen som ska böjas när man kastar sig fram för att hindra bebisen från att slå i något hårt när hans ben inte riktigt bär som de ska.

Idag ramlade han riktigt hårt rakt bakåt i parketten så att det small och ekade i hela vardagsrummet. Han blev förstås jätteledsen och låg nära, nära på mitt bröst för att bli tröstad. Låg så länge, alldeles stilla, tills han somnade! Också ett sätt för att få dom att sova lite på förmiddagen.. Tänk att det ska krävas allvarliga skador för att de ska slappna av och vila en stund! Nu var nog skadan i och för sig inte så allvarlig, för när han vaknade sken han som en sol igen. Men dagen har fortsatt i samma anda. Junior har slagit i bakhuvudet ytterligare ett par gånger samt fått en ordentlig kyss på ena kinden då han försökte krypa in i tvättmaskinen och fötterna gled iväg åt olika håll (tänk Bambi på hal is.)

Ord som brukas mest just nu:
- Nej. NEJ sa jag!
- Inte där.
- Aj, aj!
- Titta HÄR!
- Försiktigt!

Funderar allvarligt på att plocka bort ALLT olämpligt från bebishöjd samt införskaffa mjuk hjälm till junior. Och eventuell lugnande medicin till mig själv beroende på vilken effekt borttagandet av saker samt hjälmen får.

-mami-

Det snöar ute. Det blåser och stormar så att det viner i fönstren och balkongdörren. Attans, jag och junior som skulle gå till biblioteket idag. Blir alltså inte av. För det finns dåliga väder och dåliga kläder och dåliga väder och bra kläder. Men i vissa väder räcker inte ens bra kläder till, detta är typexemplet på sådant. Ursäkta svamlet.

När det är sånt här snöoväder kommer jag osökt att tänka på Bullerbyn, när barna från Bullerbyn fick gå tidigare från skolan p.g.a. snöstormen och hamnar hos den läskige och vresige skomakare Snäll, tills Lasses pappa äntligen råkar köra förbi med häst och släde (alla minns väl episoden: "stäng dörra!") Åh, vad juligt och mysigt det är med Bullerbyn. Vilka härliga tider!

Kom även att tänka på Bullerbyn (som verkligen talade till mig i mina barndomsår, tydligen) när grannhuset byggs upp så sakteliga utanför juniors fönster. Det kommer att stå relativt nära vårat hus och jag fantiserade om att det kanske kommer att vara fönster i samma höjd som juniors, där ett annat barn kommer att bo. Då kunde de, precis som Lasse och Olle i Bullerbyn (eller var det Bosse och Olle? Strunt samma! Som två av barna i Bullerbyn) spänna upp en lina mellan fönstren och sätta dit en liten korg på denna så att de kunde skicka lappar till varandra mellan fönstren. Sedan väcktes jag ur min fina dagdröm genom vissheten om att dagens barn inte kommer att ha något behov av att skicka lappar i korgar mellan fönstren eftersom att det förmodligen kommer att gå fortare att skicka iväg ett sms med förkortningar som deras föräldrar inte har en aaaing om vad de betyder (precis som att våra barn inte kommer att ha en aaaning om vad Bullerbyn är). Eller peta på varandra via facebook (eller vad det är man gör.) Inser till min fasa att junior kanske inte ens kommer att ha ett behov av att träffa sina vänner i verkliga livet. Han kanske kommer att han fullt upp med att uppdatera sin status på facebook samt chatta med kompisarna på datorn. Det enda positiva med den utvecklingen är att han även kan ha sina husdjur på datorn och alltså inte behöver hata sin mamma för att hon är så förbannat allergisk.

Och nu inser jag att jag, precis som alla föräldragenerationer före mig, sitter och förfasas över ungdomens framtid och undrar hur detta leverne på något sätt kan föra något gott med sig. Undrar om det är detta som är definitionen på "att vara vuxen"?

-mami-

Lussandet på jobbet gick bra! Little J var så söt så i sin lilla pepparkaksdräkt och jag fick inte hålla honom själv i länga stunder... Skönt med händerna fria när det serverades god glögg, pepparkakor och lussebullar efter tågandet. Patienterna tyckte att luciatåget var vackert och det kändes oerhört fint att sprida lite julstämning hos de sjuka och svaga. Väligt nobelt. Väldigt Florence Nightingale (fast mer Florence Nattlinnegale) även om jag inte tågade med ljus utan pepparkaksbebbe. Junior var fascinerad av hela konceptet och höll god min i nästan alla patientsalar. Vid något tillfälle blev det litre läskigt, men det gick fort över. Liiiite trötta var vi vid dagens slut, men det var det värt!

Idag har lillen fått TBC-vaccin och jag var livrädd innan vi skulle dit. Hade ångest hela dagen och pussade, pussade, pussade på honom i förväg liksom för att be om ursäkt för det onda han skulle utsättas för. I väntrummet utanför BVC hör vi hur en bebis fullkomligt gallskriker i plågor där inne. Jag kallsvettas. Junior leker. Det kom i alla fall en 10 månaders-flicka till väntrummet och efter att ha spanat in henne ett tag ansåg junior att hon var en värdig lekkamrat och de kröp runt och pillarade lite på leksakerna tillsammans. Jag och den andra mamman kunde småprata lite, hennes tjej skulle också vaccineras.

När det väl var vår tur och jag satt och tvångshöll junior hårt, hårt för att han inte skulle fly undan sprutan hade jag vrålmycket ångest. Men det gick hur bra som helst. Han gnydde till lite och blev lite arg för att han satt fast, men så fort det var klart skakade han på armen några gånger och började leka. Jag och BVC-sköterskan pustade ut och torkade svetten från våra pannor. Vilka veklingar. Jättenervösa... Och båda sjuksköterskor (antar att hon tyckte att det var jobbigt att sticka en bebis till en sjuksköterska, jag själv gillar inte att sticka patienter som är sjuksköterskor eller dyl., man är så rädd att det ska gå dåligt.)

Varför är det så här?: När mammor träffas jämför man barnen. Frågar: "Har han börjat att gå än?" "Har han några tänder?" "Kan hon sitta själv?" osv. Och om någon mamma svarar nej så börjar man säga överslätande saker som ska trösta mamman, typ: "ja, men det är ju SÅ olika, han är SÄKERT tidig med något annat!", ungefär som att mamman skulle bli ledsen bara för att hennesa bebis inte har fått några tänder än. Hörrni, jag BLIR inte ledsen för att junior inte har en endaste gadd än! Det är inget som varken jag eller han kan påverka... Han är inte sämre för det liksom... Så nästa gång ni får svaret "nej" på frågan om han har några tänder behöver ni inte berömma honom för att han kan krypa, äta mat eller något annat. Så ni vet.

Nu ska jag dona lite här hemma innan jag lägger mig. Ska jobba imorgon!

-mami-

Puh! Junior sover, lägenheten är städad och jag har duschat. Frid, frid frid!

Junior har idag varit mer än lovligt svårsövd, kan bero på att han sovit bra i natt. Han vaknade till vid 23.30-snåret igår av att hans taklampa helt plötsligt tändes! Mycket läskigt och jag som besitter en otroligt livlig fantasi och rädsla för övernaturliga saker blev så klart skitskraj och tog med mig junior in i vårt sovrum och stängde dörren om oss som skydd mot allt det onda. Sedan har vi sovit helt okej! Han kanske vaknade någon gång för att få nappen, men välling ville han inte ha förrän 06.00! Och då är det ju faktiskt morgon... Men vi gick och lade oss en stund till och vaknade vid 09.00... = )

Sen har han inte velat sova på dagen idag. Vid klockan 13.30 gick jag ut med honom i vagnen och tänkte att jag promenerar med honom i två timmar, bara han SOVER! Han somnade på en gång men vaknade redan efter 45 minuter. Och ville inte somna om. En trött bebis stupade sedan i säng klockan 18.30 här hemma.. Utan allt för mycket bråk och skrik.

Idag har jag tagit bort skötbordet eftersom att virvelvinden klättrar på det så att det nästan välter och så får han tag i hudcremerna på det som skall "förvaras utom räckhåll för barn." Det går ju ändå inte att sköta honom på skötbordet längre.

Imorgon ska jag och virvelvinden lussa på jobbet. Klockan 06.00. Vi måste gå upp 04.45 senast för att hinna... Vad gör man inte för patienterna? (Eller rättare sagt för arbetsgemenskapen, vi går dit för att mysa med kollegorna helt enkelt!) Virvelvinden ska vara utklädd till pepparkaksgubbe i en bedårande dress från Lindex. Vet inte hur det ska gå - jag ville äta upp honom redan innan han hade dräkten på sig, och med denna på är han ju helt oemotståndlig. Men jag får väl behärska mig helt enkelt.

Och då heter det ju inte pepparkaksgubbe, utan pepparkaksbebbe!

-mami-