"DUNK!" lät det med en väldigt metallisk smäll häromdagen då jag och sambon satt framför TV:n med ytterligare ett spännande avsnitt av Dexter (HUR kan man göra en seriemördare så sympatisk och älskvärd att man hejar på honom genom hela serien?)
"Vad var det?" frågar sambon nervöst.
"...vetinte" svarar jag oengagerat. Sambon ser sig om i lägenheten och verkar klura på vad det var för ljud. Jag fortsätter att noggrant följa spåret efter den vidriga mördaren the Skinner i serien (som till skillnad från Dexter är en simpel och avskyvärd seriemördare.) När avsnittet är slut kilar sambon fram till balkongen för att se om ljudet kom utifrån. Han ropar till:
"Nej! Kolla! HUR har den lyckats med det?"
Jag springer dit för att se det fasansfulla. En duva har lyckats med konststycket att flyga rätt in i balkongväggen. Man ser små avtryck från de små fågelfötterna i snötäcket  där den vinglat runt runt på balkonggolvet.
"Har den klarat sig?" frågar jag hoppfullt.
Sambon öppnar balkongdörren och vi kikar ut i natten. Ingen duva i sikte. Vi andas nästan ut och då ser vi den. Den har krupit in under en stol och gosat in huvudet under en filt (nej, vi har ännu inte tagit in utemöbler samt textilier från balkongen, men tur var väl det nu!) som för att söka skydd från snön.
"NÄÄEE!" utbrister både jag och sambon. "Stackars!!!"
Fort, fort börjar vi agera likt läkarteam i Cityakuten. Enligt självklara, inbitna, stereotypa könsroller spelar sambon rollen som  läkare och jag den servande sjuksköterskan som skyndsamt hämtar det överläkaren behöver. Han flyttar in duvan under stolen och bygger en skyddande koja kring den med hjälp av dynor och filtar. En filt placeras runt duvans kropp så att den inte ska frysa. Jag hämtar solroskärnor som han lägger brevid duvans näbb så att den ska ha något gott att äta. Åh vad vi tycker synd om den.
"Varför? VARFÖR skulle den flyga in i väggen? VARFÖR?" frågar sig sambon gång på gång med en sådan inlevelse att man skulle kunna tro att det var vårat barn som låg och frös i snön där ute.
"TYST!" skriker jag, "jag vill inte tänka på det!" Förnekelse får en att må bra för stunden.

Nästa morgon vaknar jag och donar i köket som vanligt. Sen så ser jag balkongdörren och får en klump i magen. Jag går dit och öppnar försiktigt dörren. Först vill jag jubla av glädje! Den är borta! Den har legat i värmen och ätit sina små frön och kurerat sig under natten och sedan flugit iväg med nya krafter. Hurra för vårt läkarteam! Vi kanske borde upprätta djurakutcenter och ta hand om skadade djur (strunt i att jag är allergisk)? Sedan ser jag duvan, tryckt mot den kalla stenväggen. Stendöd. Den har krupit bort från filten, bort från de goda fröna och dött. Jag stänger snabbt balkongdörren och går in till sambon som fortfarande ligger kvar i sängen.
"Snyft, snyft" snyftar jag och karln frågar vad det är. "Den är DÖD!!!" kvider jag och borrar ner huvudet i kudden.
"Nej! Nej, nej nej!!" Återigen använder sambon ett så kraftfullt uttryck för sin sorg över duvan att jag häpnar. "Varför, VARFÖR skulle den flyga in i väggen? Varför?"

Så nu ligger det en död duva på vår balkong. Vi vet inte vad vi ska göra med den. Det känns så ovärdigt att kasta den i soporna. Så den får ligga där tills vi bestämt oss för vad som skall ske. Och det slår mig i alla fall, mitt i denna tragedi, att om vi kan vara så engagerade i denna värnlösa lilla duva - vårda den, oroa oss för den och gråta över den, så är vi nog jättebra föräldrar också. För något säger mig att vi är ÄNNU mer engagerade i vår son.

Så tack lilla duva, för att jag fick förstå hur fina vi kan vara.

-mami-