Trots trots älskar jag ungen
Junior är så fruktansvärt trotsig just nu! Allt vill han bestämma och får han inte som han vill bryter han ihop och ligger och grinar HÖGLJUTT på golvet en halvtimme. Eller i mammans och pappans säng mellan 03.30 och 04.30 för att det fortfarande var natt och han inte fick gå upp.
Han är envis kring de mest löjliga sakerna. Idag vägrade han ha vantar på sig trots att det var vinterkallt. Bara vägrade. Det är lätt att man blir smått galen, tre till fyra gånger om dagen (läs: i timmen).
Imorgon är förskolor stängda också. Innebär att jag och J ska vara hemma imorgon också... Kan bli kul. Absolut. Vi har faktiskt roligt mellan varven.
Nä, om man ska ta en täcka innan man gprs och sussar. Bäst att vara utvilad imorgon!
Han är envis kring de mest löjliga sakerna. Idag vägrade han ha vantar på sig trots att det var vinterkallt. Bara vägrade. Det är lätt att man blir smått galen, tre till fyra gånger om dagen (läs: i timmen).
Imorgon är förskolor stängda också. Innebär att jag och J ska vara hemma imorgon också... Kan bli kul. Absolut. Vi har faktiskt roligt mellan varven.
Nä, om man ska ta en täcka innan man gprs och sussar. Bäst att vara utvilad imorgon!
Det perfekta livet
Vad är detta för kultur vi lever i? Varför måste vi framställa oss som så himla bra hela tiden? Då menar jag framför allt i sociala medier. Vi bakar, går på yoga, håller nån trendig diet, har kvalitetstid med vår partner och vi talar hela tiden om hur mycket vi äääääälskar våra barn.
Detta sker i sån utsträckning att man blir en udda människa om man berättar negativa saker. Till exempel så var det flera som höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag väntade barn. Jag som inte verkade tycka att det är så kul med barn. Jag som inte berättar ihur mycket jag ääälskar mitt barn. För mig är det liksom underförstått. En självklarhet.
Tycker att det är så enormt befriande att höra om andras jobbiga ungar. Hur de bråkar med sambon om skitsaker. Hur de lodar runt i mjukiskläder och serverar snabbmat till hela familjen. Eller mackor till kvällsmat.
Nä, nu ska jag göra i ordning min lille prins som inte alls är övertrött från förskolan, krånglade med kvällsmaten och hällde ut två hinkar vatten på badrumsgolvet nyss!
Detta sker i sån utsträckning att man blir en udda människa om man berättar negativa saker. Till exempel så var det flera som höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag väntade barn. Jag som inte verkade tycka att det är så kul med barn. Jag som inte berättar ihur mycket jag ääälskar mitt barn. För mig är det liksom underförstått. En självklarhet.
Tycker att det är så enormt befriande att höra om andras jobbiga ungar. Hur de bråkar med sambon om skitsaker. Hur de lodar runt i mjukiskläder och serverar snabbmat till hela familjen. Eller mackor till kvällsmat.
Nä, nu ska jag göra i ordning min lille prins som inte alls är övertrött från förskolan, krånglade med kvällsmaten och hällde ut två hinkar vatten på badrumsgolvet nyss!
Vilken ångest
Nu fick jag en sån känsla av ångest - tänk om nån är riktigt dum mot min lilla J någon gång! Allra värst om en vuxen skulle kidnappa honom så klart, men det är väl förhoppningsvis inte så vanligt. Men har dom verkligen koll på alla barn på förskolan? Tänk om någon smyger in på gården när dom är ute och leker... Nej usch och fy och vad hemskt!!! Men jag kan ju inte vara med honom dygnets alla timmar!
Och tänk om han skulle vakna upp med meningit och det inte fanns något att göra! HUR ska man kunna ha koll? Jag kan ju inte sitta på akuten med honom jämt, bara för säkerhets skull?!!
Och tänk om något barn är dumt mot honom, så att han blir ledsen och gråter. Och sen inte vill gå till förskolan för att han har ont i magen för att dom är dumma? Hur kan man låta bli att själv vara dum tillbaks mot ett barn som är dumt mot ens barn?
Och hur kan man komma på tanken att skaffa ett till barn som man sen ska oroa sig för? Räcker det inte med ett liksom? Tänker nog inte föda det här barnet - det är bättre att det bor inne i magen där ingen kan kidnappa det, smitta det med meningokocker eller vara dumt mot det. Och så kan jag ju faktiskt ha det med mig över allt, dygnets alla timmar - även på jobbet. Mycket praktiskt!
Och tänk om han skulle vakna upp med meningit och det inte fanns något att göra! HUR ska man kunna ha koll? Jag kan ju inte sitta på akuten med honom jämt, bara för säkerhets skull?!!
Och tänk om något barn är dumt mot honom, så att han blir ledsen och gråter. Och sen inte vill gå till förskolan för att han har ont i magen för att dom är dumma? Hur kan man låta bli att själv vara dum tillbaks mot ett barn som är dumt mot ens barn?
Och hur kan man komma på tanken att skaffa ett till barn som man sen ska oroa sig för? Räcker det inte med ett liksom? Tänker nog inte föda det här barnet - det är bättre att det bor inne i magen där ingen kan kidnappa det, smitta det med meningokocker eller vara dumt mot det. Och så kan jag ju faktiskt ha det med mig över allt, dygnets alla timmar - även på jobbet. Mycket praktiskt!
