Har kommit på en sak. Så att säga. Funderar mycket när man inte har så mycket mental stimulans om dagarna. Har alltså kommit fram till detta:

Man klagar jämt som student om hur fattig man är. Det finns till och med ett begrepp som heter typ "fattig student". Jag vill bara säga till dessa fattiga studenter att det blir faktiskt inte mycket bättre (så sluta gnäll) ; P

De olika fattiga faserna i livet:

1) Man går ut gymnastiet. Extraknäcker på något B jobb. Dålig lön och otrygg anställning eftersom att man inte har någon utbildning.

2) Man utbildar sig. Och är under några år: Tada! Fattig student!

3) Man tar examen. Blir arbetslös akademiker. Går tillbaks till extrajobbet med otrygg anställning och dålig lön.

4) Man får ev. jobb inom sitt utbildningsområde. Man är dock ny och oerfaren och får därför börja längst ner på lönestegen (alternativt har man praktikplats, vilket genererar i ÄNNU mindre pengar)

5) Man skaffar barn (det börjar liksom bli dags nu). Och går på föräldrapenning. Och är en sån där fattig förälder.

6) Man går tillbaks till jobbet efter småbarnsåren, men ena föräldern jobbar nu deltid, eftersom att man inte vill ha barnen på förskolan 24 timmar om dygnet.

7) Man får till slut tonårsbarn och kan börja jobba heltid igen. Tonårsbarnen är dock mycket dyra i drift. All lön går åt till 15 liter mölk i veckan samt avgifter och utrustning till ridning och hockey.

8) Barnen flyttar hemifrån. Man stöttar dem ekonomisk eftersom att de inte får något jobb på grund av saknad av erfarenhet och utbildning.

9) Man blir pensionär. Nu får man skörda frukterna från ett slitsamt liv av arbete. Eh...

Ja, som ni alla kan se så är man princip fattig hela livet. Så det är ingen idé att klaga, menar jag = )

-mami-