Korta kommentarer

Vet inte vart man ska skriva ner sådana här sköna kommentarer från ens barn. Så det får bli här:

J: men mamma, Nalle Puh är inte alls dum!! Han är ju snäll!
(Kommentar efter att Christopher Robin sagt sin klassiska "dumma lilla björn"!)

J: Pappa är en pojke!
E: Ja, fast pappa är vuxen och då är man en man. När man är pojke och blir vuxen så blir man en man.
J: Men! Pappa är ingen man!
E: Nehe, vad är pappa då?
J: Pappa är faktiskt fortfarande en pojke.

Case closed.

Sheldon. Är det jag?

Ganska ofta hänvisar jag till min bror som Sheldon. Efter Sheldon Cooper i The Big Bang Theory. Say no more.

Men, tyvärr bör jag tillägga, att detta tydligen verkar vara ett gömt släktdrag som otäckt ger sig tillkänna vid diverse oväntade tillfällen. Då jag inser att vi kanske är en hel familj med Sheldons.

Sist jag blev varse om min Sheldonism var när jag cyklade från affären och tvingades stanna vid ett rödljus. I brist på annat att göra läste jag på en reklamaffisch. "70's & 80's christmas show. Because one century is not enough". Dom skulle alltså slänga ihop en julshow med låtar från BÅDE 70- och 80-talet. Okej. Men sen kom den förbryllande texten. För att ett århundrade inte är nog. Men vänta nu? Vilket 70- och 80-tal snackar vi om här? 1870-1980 eller? Blir en ganska spretig show rent genremässigt, eller? Eller har dom "bara" skrivit fel på en stor reklamposter? Dom menar att ett årtionde inte räcker (kan ju också diskuteras eftersom ett årtioende med dåliga jullåtar visst känns tillräckligt, men ändå). Att jag verkligen kände mig Sheldon i situatuonen berodde på att jag A) först inte förstod hur dom menade och B) efter att jag förstod att dom skrivit heeelt fel kände förakt. Ja förakt är ett starkt ord. Det var också en stark känsla. En känsla som bara människor som Sheldon Cooper skulle känna i en liknande situation.

Så. Bara det faktum att jag bemödar mig att också skriva om situationen bevisar bara ännu mer att jag är en Sheldon som inte kan släppa saker heller. Vi kanske skulle bilda någon slags förening (liknande Mensa, med loggo, medlemskort, pin och allt) där vi Sheldons kunde samlas och förfasa oss över världens dumhet och det fina med korrekthet och logik. Inträdesprovet kunde bestå av ett antal fiktiva berättelser med störiga moment i (som alltså bara en äkta Sheldon skulle uppfatta som störiga). Om man lyckades identifiera de störiga momenten (inte svårt för en äkta Sheldon) skulle man vara kvalificerad att vara medlem.

Alltid bättre att vara störda tillsammans än störd ensam Eller? Fast det heter ju enstöring... inte tillsammansstöring. Gemensamstöring.

Nej, nu ska jag inte grubbla mer på dessa oväsentligheter. Lilla ungen har haft sönder stora ungens bok. Krig på gång här. I verkligheten.

Halloween-lunch

Idag lyxade vi till det med lite Halloween-lunch :-) Mormor och morfar här också. Blev sötpotatissoppa och sedan kladdkaka till efterrätt.

Morfar went crazy med spöket som blev utklippt till kakan.







mamiforlife

En blogg om livet som mamma till mina pojkar!

RSS 2.0