Livet i nuet

Insåg att jag behöver neutralisera bilden av mitt liv lite genom ett uppdaterat inlägg. När jag läser gamla inlägg kan jag dra vissa slutsatser: jag är inte riktigt gjord för småbarn och sömnbrist. Jag kan verkligen se ett mönster i att när jag får sova bättre så blir jag en gladare person och en snällare mamma. Barnen är nu 5,5 och 2,5 år gamla. Eller, lille mini börjar närma sig 3-årsåldern vilket är helt ofattbart! Vi driver just nu projekten "sluta med napp och blöja" med mindre framgång. Jag kan väl erkänna att engagemanget i drivet är lite sisådär, men vi FRÅGAR i alla fall A lite då och då om han inte ska prova kalsongbyxa (hans eget ord) men svaret är "aldrig!" J har blivit en mogen kille jämfört med tidigare inlägg där han mer representerade trotsets alla kulörer och nyanser. Nu går han till och med på fritidsaktiviteter! Bollkul heter det och är en förberedelse för att börja med fotboll i framtiden. Jag fick tvinga dit honom, hans bästa kompis skulle också börja, och han ville egentligen inte alls vara med. Men när dom väl satt igång var han helt salig och bara räknade ner till nästa söndag. Roligast var alla hinderbanor och kullerbyttor, alltså sådant som inte alls hade med själva bollspelandet att göra egentligen. Och något fotbollsproffs tror jag inte heller att han blir, baserat på vad som utspelades på senaste träffen: Alla barnen delades upp i lag och skulle börja med en liten fotbollsmatch. Det klassiska hände så klart, där alla barnen bara flyger och far efter bollen i en stor klunga, utan någon som helst taktik i spelet. Ganska logiskt då dom inte kan några regler eller taktiska knep än. Det vill säga alla barnen utom J for efter bollen. J stod kvar, mitt på planen och helt apatiskt bara tittade. Det var helt uppenbart att han inte hängde med på vad det gick ut på. I drickapausen ville jag då snällt hjälpa honom med ett litet tips: "Försök att ta bollen och skjut i mål!" och fick då svaret: "Varför då?". I rest my case. Jag hade verkligen inget vettigt svar på den relevanta frågan. Ja, varför då? Annars leker livet på i full fart, har idag både opponerat på annan D-uppsats och ska snart försvara min egen. Jobbar intensivt med mina magisterstudier vid sidan av mitt ganska ny chefsjobb. Inte undra på att jag numera ibland glömmer bort att en hel vecka existerar och bokar tvättid på fel dagar, bjuder hem till halloweenfest en hel vecka före halloween och rusar ut från ett möte en timme för tidigt för att jag tror att jag är sen när jag i själva verket inte ställt om klockan till vintertid. På återhörande!

Livet i verkligheten

Idag har det varit en sån där dag. En sån där dag där ungarna frestat på nerverna mer än man borde tillåta. Hu mycket man än försöker behärska sig har de liksom krupit in under skinnet och kravlat runt tills man skrikit rätt ut: LÄGG AV!!!!! Precis som ett litet barn själv. Jag kan summera paniken.

Tänk er att er sambo jobbar hela dagen. Hela veckans tvätt och städning ligger framför er. Ingen orkar liksom med i veckorna att jobba, handla, laga mat, umgås med baren, natta, träna, umgås med sambon OCH tvätta och städa. Tvätt och städ hamnar alltså på helgtiden. Så. Tvättid klockan 07.00, vilket i sig inte är ett problem i och med att barnen typ en gång i hela sina liv har sovit förbi klockan 07. Problemet börjar när man ska gå ner till tvättstugan andra gången, d.v.s.när man ska hänga tvätten. Då tycker barnen inte längre att det är roligt att gå ner till tvättstugan. Då måste man börja tjata, hota och muta för att få med dem. Lägg till att tvättstugan ligger i en byggnad nere på gården, vilket innebär att man måste klä på sig och gå ut för att komma dit. Andra vändan kan man ändå klara. Tredje vändan ger ångesttankar redan innan man börja på sig. Det hela slutade med att J tjurade (hade ramlat på dammsugaren innan och skyllde allt på MIG!) och vägrade ha kläder på sig. Gick ut med stövlar, mysbyxor och T-shirt. A vägrade åka hiss och eftersom att det var bråttom fick jag bära ner honom för trappan. Och då ska man inte tro att det är en smidig lösning. Han vill liksom gå själv och kastar sig framåt för att komma loss, vilket skulle innebära en smärre katastrof om han lyckades. Fyra trappor upp-ramla framlänges-slå sönder hela tvååringen känns inte som något som man vill uppleva. Detta är alltså bara mellan kl. 07 och 11.00. Svetten typ lackar och man känner de små djävulshornen sakta gnaga sig fram i pannan. För mellan dessa tvättstugeturer springer man runt i lägenheter och plockar ihop alla leksaker som barnen släpat ut från lekrummet (VARFÖR kan man inte leka i lekrummet? Det heter ju LEKrummet! Ska döpa om vardagsrummet till finrummetdärbarnintefårvara och köket till omleksakerfinnsidettarumkastasdom). Dammsugit hela lägenheten, diskat, fixat, plockat ner alla adventsstjärnor mm. Samtidigt som man varannan minut måste trösta nåt av barnen som gråter för att den andra är dum, nån har ramlat eller avstyra att dom ramlar ner från vår säng där de leker en lek med skuggfigurer som går ut på att dom står och leker grottmänniskor och skrattar åt sina skuggfigurer och sedan kastar sig handlöst bakåt i sängen. Eller tills någon kastar till handlöst bakåt INTE i sängen. Eller, som sagt, tills jag avstyr det hela. Men det räcker inte att säga till de söta små barnen att sluta EN gång, sen måste man, med dammsugaren i handen jaga efter dem när de smyger tillbaks och sedan bära ut dem igen medan de asgarvar för att de själva tycker att de är så roliga och busiga.

Sista turen i tvättstugan svabbar barnen golvet utan vatten. Golvmopparna har overkligt långa skaft och mamman bara väntar på att något av barnen ska slå till det andra barnet med skaftet. Det blir istället mamman som får en rejäl smocka i huvudet när hon plockar ut tvätt från tumlaren. Här tappar mamman konceptet och sliter moppen ur händerna på tvååringen och kastar iväg den. Mycket samlat.

Hem och laga mat. Äta och diska. Gräva fram lite gammalt och hårt lördagsgodis ur skafferiet för att få tyst på tjatet om att det är godisdag. Städa lite till. Klä på sig annat än myskläder. Ringa barnens förskolekompisars pappa och meddela att de nu är välkomna att komma förbi för att leka.

Efter att kompisarna varit här ser stället ut som det gjorde på morgonen innan mamman startade hela arbetet... mamman längtar till sitt riktiga jobb. J startar en diskussion med mamman om att killar kan ha långt hår men visst finns det inga killar på mammas jobb? Jo viss finns det, berättar mamman. Men då är dom läkare, tycker J. Killar är doktorer, inte sjuksköterskor. Mamman berättar att det finns ganska många kvinnliga läkare på mammans jobb. Och några manliga syrror. Nehehehehe du, tycker J. Tjejer kan inte vara läkare. Varför? För att killar är bättre. Dom är bäst. Då säger mamman att hon tycker att J är dum och att hon blir ledsen för att HON är ju tjej. Mamman berättar att hon är bra på massor saker och också bäst. J håller med på att mamma kan vara bra. På att städa i alla fall. Mamman får ett spel och hotar med att ringa mormor så att HON ska få förklara för J att tjejer och killar är lika bra. J vill inte att mamman ska ringa mormorn.

Kvällen slutar med att sambon, som precis kommit hem från jobbet typ, ska åka på hockey. Men innan dess har mamman hunnit med lite egentid (läs: åkt till mataffären utan barn) och tvååringen har hunnit lägga en oöppnad konservburk i en plastkasse, svinga den rakt i ansiktet på fyraåringen så att han panikskriker i tjugo minuter och får en fläskläpp (samtidigt som tvååringen råkar släppa ner burken rakt på sin egen fot).

Allt det här händer alltså under en och samma dag.

Men när man pratar med folk som har äldre barn så får man bara höra heeela tiden: Njuuuuuut! Dom växer upp såååå fort! Njut medan de är små. Men vad i hela friden är det man ska njuta av? Fattar dom inte att dom har förträngt allt det här? Att allt deras välvilliga kommentarer skapar är ångest. Ångest för att man är sur och vresig mot ungarna och längtar till att de ska gå och lägga sig.

Det var denna dag kort sammanfattat. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis blir den bättre. Ingen tvättid. Ingen städning. Och förhoppningsvis inga vapen i form av konservburkar i plastpåsar eller slagträn i form av golvmoppar.

Förhoppningsvis

Onödig fakta

Kommer hela tiden på saker som jag ska skriva här men som jag inte hinner. Eller orkar.

Till exempel såg jag idag på mitt schampo att det ger näring och glans till håret tack vare en massa bra vegetabiliska ingredienser. Jag tackar för infon, känns bra att det inte är en massa animaliska ingredienser. Glansigt och flott, jag menar flottigt. Med ister.

Sen kommer jag inte på alla mer braiga saker som jag tänkt skriva här. Trött som vanligt.

Eftersom att den enda röda tråden här i bloggen är barnens sömn är det väl lika bra att uppdatera: nej dom sover inte hela nätterna. A vaknar ibland och gallskriker, men just nu är det mest J som vaknar och
A) har drömt en mardröm
B) behöver kissa
C) inte vill sova i sin egen säng och påstår att han drömt "alla mardrömmar"

A har börjat att prata lite lätt. Han konverserar på djupa plan. Exempel på situationer:
A tar på sig handväska, vinkar och säger: "edå".
A ser ett djur, vilket som helst, pekar och säger: "vovovovov".
A sätts i bilbarnstolen och börjar mässa "momomomomo" i hopp om att vi ska åka till mormor.
Skönt att han börjat prata lite, allt blir så mycket enklare när man kan kommunicera på samma språk. Nu väntar jag på att "nej, inte där" och "stopp" ska få en rimlig innebörd för honom. Baby steps.

För övrigt vill jag be alla att INTE planera med mig när vi ska ses - bara dyk upp! Ungarna är banne mig bara magsjuka när vi planerat in att någon ska komma hit, det slår aldrig fel. Så.. vi ses när vi ses!

Ja jag säger då det

Här avlöser misärerna varandra. Är det inte ögonfluss och onda knän så är det rotavirus som smittar hela släkten som kommer för att fira den slitna mammans födelsedag. Det känns som att barnen är hemma mer än på förskolan och att jobbet är något jag har vid sidan av, som en liten hobby. Trots att till och med mamma har vabbat åt oss!

Är det inte hosta och förkylningar så är det kräkningar både natten till söndag och natten till idag. Nu är det stackars J som är dålig. Mellan kl 01-03 kräktes han mer eller mindre var femte minut i natt stackars barn! Sen vaknade A och ville gå upp, kl 03 alltså. Stackars föräldrar!

Är det inte alla dessa besvär så är det kommunen som meddelar att det kan finnas bajsbakterier i vattnet. Man har upptäckt en läcka från en toalett rakt ner i Örebroarnas vattenreservoar. Fresch!

Så nu får vi koka allt vatten som ska till matlagning eller dryck. Inget extra besvär alls.

Så just nu sitter jag och överväger vad som är värst: vara svettig och ofräsch i håret eller gå in och ta sig en varm och skön bajsdusch. Återkommer om jag kommer fram till något.

Färdiga är vi

Det är lite dålig kontinuitet här. Men orken har jag lagt på annat. Kort info:
- Ja, min patellalgi är kvar.
- Ja, vi har haft en målare här i två veckor och en dag. Tapetserat om och målat heeeeela lägenheten.
-Ja, vi flyttade alla möbler, tavlor, gardinstänger, prylar etc själva.
- Nej, vi har inte flyttat tillbaks allt.
- Ja, det ser fortfarande ut som skit här hemma.
- Nej, barnen sover inte hela nätterna än. Iaf inte samtidigt. Har det ena barnet en bra natt kan man sätta tusen spänn på att den andra vaknar fem ggr.
- Ja, oftast vaknar bägge multipla ggr om vartannat varje natt.
- Ja, vi dricker mycket kaffe.
- Ja, A har börjat skolas in på förskolan.
- Nej, det känns inget vidare. Lille plutten.
- Ja, föräldrar försöker fortfarande komma på "unika" namn till sina barn. Av någon konstig anledning heter en av A:s förskolekompisar Thealiv.
- Ja, alla barn i A:s förskolegrupp är födda -12. Alla utom ett. Som är fött -08. Hur tänker man där? Hen har verkligen jättekul på förskolan. Många kompisar att leka med... Lägg till att hen är lite "special" också som grädde på moset.
-Ja, vi har ätit allt för mycket snabbmat under renoveringen.
- Nej, jag har inte tränat på snart 3 veckor relaterat till inredningskaoset här hemma.
- Nej, jag är inte speciellt munter just nu.
- Ja, det kommer att bli väldigt fint r hemma.

När vi nu någonsin ska kunna bli färdiga? Eller klara menar jag. Färdiga är vi ju dagligen när vi signar ner i sängen framför Netflix efter att ha nattat virvelvinden och tyfonen. Färdiga är vi. Så klara blir vi inte.

Från svinpepp till svindepp

Ja. När man äntligen bestämt sig för att ta tag i hälsan slår kroppen tillbaks. Säger: "nä du, det där orkar jag inte med. Ge mig lite gott kvällsfika och lite lugn i soffan istället för de där aktiviteterna som du påtvingar mig". När man då försöker att påtala för kroppen att kroppen faktiskt mår bra av att röra på sig blir kroppen sur. Så där barnsligt sur och tänker "om jag pajar ena knäet så ger hon sig, ha!". Men eftersom att jag ignorerat den vedervärdiga smärtan och tränat ändå har kroppen blivit ännu surare. Typ förbannad. Tänker: "så det är så hon vill ha det!!! Då ska hon banne mig få!" Kroppen bjuder in äckliga bakterier i mina redan allergi-inflammerade ögon. "Kom in, kom in! Stanna länge. Gör henne trött och tagen, he he he!!"

Så nu har ögonflussen tatt mig. Igår trotsade jag både den och knäet och körde ett benpass (knäet är faktiskt bättre efter det - yey!!) men idag är jag utslagen, finito. Orkar knappt hålla mina (svullna) ögon öppna. Så ikväll blir det lugnt och i helgen kommer det också bli vila eftersom annat är inplanerat.

Man ska inte tro att man bestämmer över sitt liv inte.. väl värt att bli påmind om antar jag.

Redan käppar i hjulen

Denna vecka har jag som sagt tagit tag i hälsan med kost och träning. Hunnit med två styrkepass (kör 2-split när det kommer till styrketräningen, ett konditionspass och sedan en dag vila innan nästa omgång) och ett konditionspass denna vecka. Sprang 5 km för första gången på 10 veckor och det kändes bra faktiskt. Dagen efter kändes det dock inte ett dugg bra i höger knä. Otroligt mycket smärta och svårt att böja benet. Har tyvärr drabbats av chondromalacia patellae, femorpatellärt smärtsyndrom, patellalgi eller kort och gott j-t ont över knäskålen.

Det låter så löjligt och skulle någon annan få ont i knäskålen skulle jag tycka att det lät som tidernas sämsta ursäkt för att inte träna men det gör verkligen vansinnigt ont! Är otroligt stel i leden också så det är svårt att röra sig normalt. Ska försöka att träna i alla fall så gott det går, inaktivitet är sällan bra för något. Patellalgi är helt ofarligt men kan i värsta fall kvarstanna i ett halvår!!!! Men håller tummarna för att det ger sig snabbare. Det här var inte en bra start mina nya, friskare tag!

Ett år går fort. I efterhand.

Lille A blev ett år i tisdags. Ett jäkla år. Ingen bebis längre, utan vår lille gosse.

Året summerat:
- Föddes 7/1-13
- Första allergin vid 7-8 veckors ålder. Nu allergisk mot ägg, råg och tomat.
- Ammades tills 4,5 månaders ålder, sedan övergick han till Pepticate mjölkfri modersmjölksersättning (eftersom vi fortfarande misstänkte mjölkallergi.) Sången "Han vill ha Pepticate" uppstod (Melodi: Erik Saades "Popular").
- Smakportioner vid 4 månaders ålder
-Stadig ätare från 6 månaders ålder.
-Fick mjölk från 6 månaders ålder och tål det (peppar, peppar).
-Satt själv vid 5-6 månaders ålder.
- Kröp strax innan 7 månaders ålder.
- Första tanden vid 9-10 månaders ålder (skyller det dåliga minnet på kronisk sömnbrist - inte MITT fel!!)
- Gick vid 10 månaders åldet.
- Ord som sägs idag är "mammä" (mamma) och "mammä" (pappa).

Lille plutten. Snart ska han börja på förskolan. Idag njuter jag av en ledig dag med bägge barnen. Bäst att passa på!

Nog är nog nog

Nu får det faktiskt vara nog. Med för mycket vin- och ölkvällar, chips, nötter och allt för många avsnitt av The Vampire Diaries. Nog med inaktivitet och lathet. Jag som fick till det så himla bra med både träning och kost under förra sommaren och som höll rutinen kvar under hösten tills jag inte kunde träna alls under sex veckor. Då tappade jag allt istället, även den fina mathållningen.

Tillbaks igen alltså, på't bara!!

Har faktiskt sporrat mig igen med träningen och orkar lyfta nääääästan lika tungt som för åtta veckor sedan = glädje! Men som sagt, sen har dom trevliga öl- och vinkvällarna tagit över.... The Vampire Diaries behöver jag ju inte slopa helt, men kan ju dricka en kopp grönt te till istället (fast M hävdar att serien bara är bra om man dricker alkohol till...) ha ha!

Nä, i veckan blir det av till Gymgrossisten och sen disciplin igen. Snart ska vi ju bägge jobba och ungarna vara på förskolan om dagarna, då behöver man ork och energi. Då duger inte det här slapparlivet längre! Heja heja alla andra som också tar tag i det efter dessa helger (dvs halva svenska folket).

Veckans veganska

Vi har som många andra tagit köttlarmet på allvar och insett att köt måste bort från menyn - till stor del. Vi försöker att äta vegetariskt/veganskt fem dagar i veckan, kött en dag och fisk/skaldjur en dag. Allt för hälsa, miljö och de stackars djurens skull. Med en mjölkallergiker och en äggallergiker blir den vegetariska maten automatiskt vegansk. Här är kvällens rätt (ursprungligt recept från arla.se):

Fransk linsgryta med kronärtskockor



2-3 personer

1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 burk konserverade kronärtskockshjärtan
1 förpackning färdigkokta linser (gärna zetas ekologiska)
0,5 grönsaksbuljongtärning
1-3 dl vatten
2 dl Oatly Imat
0,5 msk franska örter (eller blanda själv timjan, mejram, rosmarin, oregano och basilika)
1 msk vetemjöl
olivolja
socker
citronsaft
ev. salt

Klyfta löken och fräs långsamt i olivoljan tills den är mjuk.


Dela kronärtskockshjärtana på hälften. Skölj linserna och låt rinna av.




När löken blivit mjuk, pressa i vitlöksklyftorna och stek någon minut. Strö över mjölet och tillsätt vatten, buljongtärning och kryddor. Koka tills simmig konsistens.


Tillsätt sedan Oatly Imat, linser och kronärtskockor. Låt bli varmt. Smaka av med lite socker och citron. Salta ev extra om så önskas. Vi äter väldigt lite salt så jag hade inget alls i.

Här serverat med svart ris och morotsstrimlor!


(Glömde sista steget i beskrivningen: stek några köttbullar till den oerhört kräsne 3-åringen så att han inte slutar växa helt!) : )

Icke-stereotypa leksaker på McDonalds

Vi hämtade mat på McDonalds här om dagen. J fick en viss låda med mat och leksak i vanlig ordning. Det fanns två alternativ på leksaket, typ Hot weels eller Barbie. Hot weels är tuffa bilar med flammor på. Barbie är en smal men kurvig blondin med förkärlek för höga klackar och minikjolar. Vi körde drive in och fick maten levererad genom fönstret. När vi kom hem hade J fått Barbie-grejjer som man skulle klistra fulla med blommiga klistermärken och sedan sätta fast på skorna. Blev glad över att Mc inte automatiskt gav bilar till pojkarna och Barbie till tjejerna. Men inser att det förmodligen var en slump. Hade vi ätit inne på restaurangen och dom sett att J är en kille törs jag nästan sätta mitt liv på att han hade fått Hot weels. Om han inte haft sina rosa vantar på sig såklart. Eller nu då, sina rosa sko-plattor med blommor, Barbie och enhörningar. Eller förresten inte. Skoplattorna åkte rätt ner i soporna faktiskt. Och jag önskar innerligt att jag gjort det samma om han hade varit en tjej. Dom var rätt vidriga. Känner bara att han inte behöver anledningar att bli retad på förskolan där han redan fått höra att han har en ful jacka. Killen är tre år. Ska man behöva höra att man har en ful jacka då?

Varför åt vi då på McDonalds förresten? Jo, vi hade en annorlunda eftermiddag den dagen då J gjorde brakedance moves på golvet och landade på armbågen. KNAK sa det och J blev ledsen. Väldigt ledsen. Rörde inte armen och hade så ont att mellanmålet ratades. Mamman ringde vårdcentralen men det fanns inga tider. Ringde 1177 som sa att det inte kunde vänta till nästa dag. Pappan fick åka från jobbet och skjutsa familjen till akuten. Där på frakturmottagningen fick mamman och barnen vänta två och en halv timme (2,5 h!) på att träffa läkaren. Sedan vänta på röntgen. Och vänta på svar på röntgen. Och vänta på att träffa läkaren igen. Ingen fraktur i alla fall, en möjlig piglux som i så fall läker fint på egen hand. Så totalt fem och em halv timme på akuten för det. Så Mc blev det således på vägen hem. Och en tablettask till J som genomled röntgen trots att han inte var "sugen på att ta skelettbilder".

Armen vill han fortfarande inte röra så vi får väl se hur lång tid det tar innan han är fit for fight igen. Och nu när jag tänker på det så var det nog extra bra att jag kastade Barbie-plattorna - dom hade nog varit ett h-e att snöra på med bara en hand ;-)

Korta kommentarer

Vet inte vart man ska skriva ner sådana här sköna kommentarer från ens barn. Så det får bli här:

J: men mamma, Nalle Puh är inte alls dum!! Han är ju snäll!
(Kommentar efter att Christopher Robin sagt sin klassiska "dumma lilla björn"!)

J: Pappa är en pojke!
E: Ja, fast pappa är vuxen och då är man en man. När man är pojke och blir vuxen så blir man en man.
J: Men! Pappa är ingen man!
E: Nehe, vad är pappa då?
J: Pappa är faktiskt fortfarande en pojke.

Case closed.

Sheldon. Är det jag?

Ganska ofta hänvisar jag till min bror som Sheldon. Efter Sheldon Cooper i The Big Bang Theory. Say no more.

Men, tyvärr bör jag tillägga, att detta tydligen verkar vara ett gömt släktdrag som otäckt ger sig tillkänna vid diverse oväntade tillfällen. Då jag inser att vi kanske är en hel familj med Sheldons.

Sist jag blev varse om min Sheldonism var när jag cyklade från affären och tvingades stanna vid ett rödljus. I brist på annat att göra läste jag på en reklamaffisch. "70's & 80's christmas show. Because one century is not enough". Dom skulle alltså slänga ihop en julshow med låtar från BÅDE 70- och 80-talet. Okej. Men sen kom den förbryllande texten. För att ett århundrade inte är nog. Men vänta nu? Vilket 70- och 80-tal snackar vi om här? 1870-1980 eller? Blir en ganska spretig show rent genremässigt, eller? Eller har dom "bara" skrivit fel på en stor reklamposter? Dom menar att ett årtionde inte räcker (kan ju också diskuteras eftersom ett årtioende med dåliga jullåtar visst känns tillräckligt, men ändå). Att jag verkligen kände mig Sheldon i situatuonen berodde på att jag A) först inte förstod hur dom menade och B) efter att jag förstod att dom skrivit heeelt fel kände förakt. Ja förakt är ett starkt ord. Det var också en stark känsla. En känsla som bara människor som Sheldon Cooper skulle känna i en liknande situation.

Så. Bara det faktum att jag bemödar mig att också skriva om situationen bevisar bara ännu mer att jag är en Sheldon som inte kan släppa saker heller. Vi kanske skulle bilda någon slags förening (liknande Mensa, med loggo, medlemskort, pin och allt) där vi Sheldons kunde samlas och förfasa oss över världens dumhet och det fina med korrekthet och logik. Inträdesprovet kunde bestå av ett antal fiktiva berättelser med störiga moment i (som alltså bara en äkta Sheldon skulle uppfatta som störiga). Om man lyckades identifiera de störiga momenten (inte svårt för en äkta Sheldon) skulle man vara kvalificerad att vara medlem.

Alltid bättre att vara störda tillsammans än störd ensam Eller? Fast det heter ju enstöring... inte tillsammansstöring. Gemensamstöring.

Nej, nu ska jag inte grubbla mer på dessa oväsentligheter. Lilla ungen har haft sönder stora ungens bok. Krig på gång här. I verkligheten.

Halloween-lunch

Idag lyxade vi till det med lite Halloween-lunch :-) Mormor och morfar här också. Blev sötpotatissoppa och sedan kladdkaka till efterrätt.

Morfar went crazy med spöket som blev utklippt till kakan.







Winter is alive!!

Gissa om jag blev glad när jag kom till pressbyrån och upptäckte att Erik Winter återuppstått : )

Tågresan till storstan (ska hälsa på bror och svägerska) kändes fantastiskt mycket trevligare i Winters sällskap.

Trodde jag.

Det hade ju varit fint om man hade kunnat läsa då. Omöjligt att sällskapa med Winter annars. Men det är svårt att förklara det för de två små barnen som sitter och glor på en padda och sjunger med i sången som spelas: "Hello kitty, tralalalla, HELLO KITTY, dididiidiiiii!"

Dom här kidsen verkar ovetande om att alla inte vill höra sången. Att det kan vara skönt med liiiite tystnad när man ska läsa. Mamman verkar inte tycka att detbär värt att tala om det för barnen heller. Men det är klart, jag hörde just att hon "inte klarar av att göra FEM SAKER SAMTIDIGT!" Så hon kanske kommer till det.

Efter att hon gjort dom där andra fyra sakerna vill säga.

Ätare eller gose? Ätare.

A är en riktig ätare. Idag hade M gett honom två (2) relativt stora potäter och två kycklingvingar till lunch. Detta mumsade han i sig utan problem.... Nio månader är han. Äter ju för tusan typ lika mycket som en annan :-)

Söndag



Någon annans sylt



Hey Mr. Pannkaks, äre okej om jag tar lite av din sylt? Schysst...


Nä nu ska jag gå och ta mig en durs (www.dursa.nu)

Bye bye

Men seriööööööst!!!!!

Gaaaaaaaah!!! Alltså mammor. Föräldrar! (alltså, det är inte mina egna som jag syftar på).

Satt på öppna förskolan idag. Egentligen är jag allergisk mot platser där för många föräldrar med för lite att göra samlas. Samtalen är så uuuuttråkande!!! Men jag var i alla fall där för barnens skull, både J och A tycker att det är vansinnigt roligt att vara där och leka : ) Visste också att J:s bästa kompis skulle dit med sin lillebror och (tack och lov) mycket vettiga och trevliga pappa så det kändes ändå kul att gå dit när man visste att det fanns någon att prata med.

Men så sitter vi i pysselrummet medan barnen "degar" (deras eget uttryck för lek med play doh). Några mammor sitter vid pysslet och pratar om sina barn, förskola och bla bla bla. Och så hör jag:
- Men hur dags lämnar ni då?
- Eh.. ja, det blir väl... ja, typ kvart i åtta...
Tystnad.
- Jaha. Oj, typ varje dag eller?
- Eh..... ja, jo....
Tystnad.
- Ja okej. Ja jag jobbar ju si och så (hörde inte riktigt här) och slutar ju alltid tidigt på fredagar så om man tänker på det så blir det ju inte så himla lång tid. Men helst skulle jag ju vilja jobba 9-15 fyra dagar i veckan så att det inte blev så mycket tid i förskolan.

Är det på riktigt? Jo, det är alldeles på riktigt!

Kvart i åtta-mamman skämdes alltså för att hon lämnade ungarna på förskolan i denna arla timme, medan 9-15-mamman alltså rynkade på näsan åt detta förskräckliga och oerhörda försummande av barnen.

Jag kan säga att kvart över sex till i värsta fall kvart i fem-mamman som satt och tjuvlyssnade blev skickligt förbannad. Jävla prekton. Vad lever dom i för verklighet egentligen? Dom flesta behöver ju jobba bägge två för att familjen ska gå runt och vilka lyxmänniskor kan jobba 9-15 fyra dagar i veckan? På vilket slags jobb liksom? Kanske ska höra med chefen. Verkar ju funka för andra, så varför inte? Vore ju rätt skönt att dyka upp lagom till frukostfikat, sedan lite lunchjobb, lunchrast på det och sen en kopp eftermiddagsfika innan hämtningen. Varför har jag inte tänkt på det förut?

Jo just det. Jag har ju en sund och realistisk verklighetsuppfattning.

För övrigt dålig uppdatering här. Har aldrig datorn på och haaatar att skriva från mobilen. Jag jobbar halvtid nu. Gillart skarpt. Men alltså bara 9-15 två dagar i veckan. Glöm inte det.

Alla har varit apförkylda här. Jag var askaxig för att jag käkar zink och C-vitamin och tror mig ha världens bästa immunförsvar. Åkte till mina päron förra helgen och gnällde över vedervärdig allergi. Det visade sig dock vara förkylningen. Men den gick över på typ en halv dag så jag har ändå grymt bra immunförsvar. Har fnyst lite åt M som gått här och sett mosig ut i två veckor och klagat över ont i huvudet och annat. Mes. Han fick dock en tid nu på jour-VC för att han mådde så dåligt och, hoppsan, han hade visst en kraftig bihåleinflammation och ska käka antibiotika i tio dagar. Så kan det gå om man lever tillsammans med en sjuksköterska! Men jag tröstar mig med historier från kollegor som har låtit familjemedlemmar halta runt hemma med brutna kroppsdelar eftersom att den allmänna sjuksköterskeuppfattningen är att alla mest bara sjåpar sig. Stackars mina barn.

Nä, nu ska man ta och plocka undan lite till och ta emot karln som snart kommer åter från apoteket då. Får väl serva honom lite och visa lite medkänsla nu då. När det finns bevis för sjukdomen. Moahaha.

(Ps. Ja, jag är nog lite trött nu när jag skriver detta. Har inte tappat förståndet helt.)

På återseende.

Herregud

A började krypa på riktigt dagen innan sin 7-månadersdag. Sen var han glad och nöjd i en och en halv vecka, kröp runt lite lagom fort och kollade läget i det stora universum som han lever i (vår lägenhet, enorm). Efter denna en och en halv vecka kom han på att det gick att resa sig upp mot saker och sedan dess är livet en enda strävan. Han är som en målsökande missil, särskilt när J sitter framför TV:n i sin lilla fåtölj. Då bara MÅSTE A dit och klättra upp och stå bredvid. Och allt oftare hör man nu: "Mamma!!! Ta BORT honom!!" Om man hade pyttelite tid förut till tvätt och städ så är den garanterat borta nu.

mamiforlife

En blogg om livet som mamma till mina pojkar!

RSS 2.0