Insåg att jag behöver neutralisera bilden av mitt liv lite genom ett uppdaterat inlägg. När jag läser gamla inlägg kan jag dra vissa slutsatser: jag är inte riktigt gjord för småbarn och sömnbrist. Jag kan verkligen se ett mönster i att när jag får sova bättre så blir jag en gladare person och en snällare mamma. Barnen är nu 5,5 och 2,5 år gamla. Eller, lille mini börjar närma sig 3-årsåldern vilket är helt ofattbart! Vi driver just nu projekten "sluta med napp och blöja" med mindre framgång. Jag kan väl erkänna att engagemanget i drivet är lite sisådär, men vi FRÅGAR i alla fall A lite då och då om han inte ska prova kalsongbyxa (hans eget ord) men svaret är "aldrig!" J har blivit en mogen kille jämfört med tidigare inlägg där han mer representerade trotsets alla kulörer och nyanser. Nu går han till och med på fritidsaktiviteter! Bollkul heter det och är en förberedelse för att börja med fotboll i framtiden. Jag fick tvinga dit honom, hans bästa kompis skulle också börja, och han ville egentligen inte alls vara med. Men när dom väl satt igång var han helt salig och bara räknade ner till nästa söndag. Roligast var alla hinderbanor och kullerbyttor, alltså sådant som inte alls hade med själva bollspelandet att göra egentligen. Och något fotbollsproffs tror jag inte heller att han blir, baserat på vad som utspelades på senaste träffen: Alla barnen delades upp i lag och skulle börja med en liten fotbollsmatch. Det klassiska hände så klart, där alla barnen bara flyger och far efter bollen i en stor klunga, utan någon som helst taktik i spelet. Ganska logiskt då dom inte kan några regler eller taktiska knep än. Det vill säga alla barnen utom J for efter bollen. J stod kvar, mitt på planen och helt apatiskt bara tittade. Det var helt uppenbart att han inte hängde med på vad det gick ut på. I drickapausen ville jag då snällt hjälpa honom med ett litet tips: "Försök att ta bollen och skjut i mål!" och fick då svaret: "Varför då?". I rest my case. Jag hade verkligen inget vettigt svar på den relevanta frågan. Ja, varför då? Annars leker livet på i full fart, har idag både opponerat på annan D-uppsats och ska snart försvara min egen. Jobbar intensivt med mina magisterstudier vid sidan av mitt ganska ny chefsjobb. Inte undra på att jag numera ibland glömmer bort att en hel vecka existerar och bokar tvättid på fel dagar, bjuder hem till halloweenfest en hel vecka före halloween och rusar ut från ett möte en timme för tidigt för att jag tror att jag är sen när jag i själva verket inte ställt om klockan till vintertid. På återhörande!

Idag har det varit en sån där dag. En sån där dag där ungarna frestat på nerverna mer än man borde tillåta. Hu mycket man än försöker behärska sig har de liksom krupit in under skinnet och kravlat runt tills man skrikit rätt ut: LÄGG AV!!!!! Precis som ett litet barn själv. Jag kan summera paniken.

Tänk er att er sambo jobbar hela dagen. Hela veckans tvätt och städning ligger framför er. Ingen orkar liksom med i veckorna att jobba, handla, laga mat, umgås med baren, natta, träna, umgås med sambon OCH tvätta och städa. Tvätt och städ hamnar alltså på helgtiden. Så. Tvättid klockan 07.00, vilket i sig inte är ett problem i och med att barnen typ en gång i hela sina liv har sovit förbi klockan 07. Problemet börjar när man ska gå ner till tvättstugan andra gången, d.v.s.när man ska hänga tvätten. Då tycker barnen inte längre att det är roligt att gå ner till tvättstugan. Då måste man börja tjata, hota och muta för att få med dem. Lägg till att tvättstugan ligger i en byggnad nere på gården, vilket innebär att man måste klä på sig och gå ut för att komma dit. Andra vändan kan man ändå klara. Tredje vändan ger ångesttankar redan innan man börja på sig. Det hela slutade med att J tjurade (hade ramlat på dammsugaren innan och skyllde allt på MIG!) och vägrade ha kläder på sig. Gick ut med stövlar, mysbyxor och T-shirt. A vägrade åka hiss och eftersom att det var bråttom fick jag bära ner honom för trappan. Och då ska man inte tro att det är en smidig lösning. Han vill liksom gå själv och kastar sig framåt för att komma loss, vilket skulle innebära en smärre katastrof om han lyckades. Fyra trappor upp-ramla framlänges-slå sönder hela tvååringen känns inte som något som man vill uppleva. Detta är alltså bara mellan kl. 07 och 11.00. Svetten typ lackar och man känner de små djävulshornen sakta gnaga sig fram i pannan. För mellan dessa tvättstugeturer springer man runt i lägenheter och plockar ihop alla leksaker som barnen släpat ut från lekrummet (VARFÖR kan man inte leka i lekrummet? Det heter ju LEKrummet! Ska döpa om vardagsrummet till finrummetdärbarnintefårvara och köket till omleksakerfinnsidettarumkastasdom). Dammsugit hela lägenheten, diskat, fixat, plockat ner alla adventsstjärnor mm. Samtidigt som man varannan minut måste trösta nåt av barnen som gråter för att den andra är dum, nån har ramlat eller avstyra att dom ramlar ner från vår säng där de leker en lek med skuggfigurer som går ut på att dom står och leker grottmänniskor och skrattar åt sina skuggfigurer och sedan kastar sig handlöst bakåt i sängen. Eller tills någon kastar till handlöst bakåt INTE i sängen. Eller, som sagt, tills jag avstyr det hela. Men det räcker inte att säga till de söta små barnen att sluta EN gång, sen måste man, med dammsugaren i handen jaga efter dem när de smyger tillbaks och sedan bära ut dem igen medan de asgarvar för att de själva tycker att de är så roliga och busiga.

Sista turen i tvättstugan svabbar barnen golvet utan vatten. Golvmopparna har overkligt långa skaft och mamman bara väntar på att något av barnen ska slå till det andra barnet med skaftet. Det blir istället mamman som får en rejäl smocka i huvudet när hon plockar ut tvätt från tumlaren. Här tappar mamman konceptet och sliter moppen ur händerna på tvååringen och kastar iväg den. Mycket samlat.

Hem och laga mat. Äta och diska. Gräva fram lite gammalt och hårt lördagsgodis ur skafferiet för att få tyst på tjatet om att det är godisdag. Städa lite till. Klä på sig annat än myskläder. Ringa barnens förskolekompisars pappa och meddela att de nu är välkomna att komma förbi för att leka.

Efter att kompisarna varit här ser stället ut som det gjorde på morgonen innan mamman startade hela arbetet... mamman längtar till sitt riktiga jobb. J startar en diskussion med mamman om att killar kan ha långt hår men visst finns det inga killar på mammas jobb? Jo viss finns det, berättar mamman. Men då är dom läkare, tycker J. Killar är doktorer, inte sjuksköterskor. Mamman berättar att det finns ganska många kvinnliga läkare på mammans jobb. Och några manliga syrror. Nehehehehe du, tycker J. Tjejer kan inte vara läkare. Varför? För att killar är bättre. Dom är bäst. Då säger mamman att hon tycker att J är dum och att hon blir ledsen för att HON är ju tjej. Mamman berättar att hon är bra på massor saker och också bäst. J håller med på att mamma kan vara bra. På att städa i alla fall. Mamman får ett spel och hotar med att ringa mormor så att HON ska få förklara för J att tjejer och killar är lika bra. J vill inte att mamman ska ringa mormorn.

Kvällen slutar med att sambon, som precis kommit hem från jobbet typ, ska åka på hockey. Men innan dess har mamman hunnit med lite egentid (läs: åkt till mataffären utan barn) och tvååringen har hunnit lägga en oöppnad konservburk i en plastkasse, svinga den rakt i ansiktet på fyraåringen så att han panikskriker i tjugo minuter och får en fläskläpp (samtidigt som tvååringen råkar släppa ner burken rakt på sin egen fot).

Allt det här händer alltså under en och samma dag.

Men när man pratar med folk som har äldre barn så får man bara höra heeela tiden: Njuuuuuut! Dom växer upp såååå fort! Njut medan de är små. Men vad i hela friden är det man ska njuta av? Fattar dom inte att dom har förträngt allt det här? Att allt deras välvilliga kommentarer skapar är ångest. Ångest för att man är sur och vresig mot ungarna och längtar till att de ska gå och lägga sig.

Det var denna dag kort sammanfattat. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis blir den bättre. Ingen tvättid. Ingen städning. Och förhoppningsvis inga vapen i form av konservburkar i plastpåsar eller slagträn i form av golvmoppar.

Förhoppningsvis

Gaaaaaaaah!!! Alltså mammor. Föräldrar! (alltså, det är inte mina egna som jag syftar på).

Satt på öppna förskolan idag. Egentligen är jag allergisk mot platser där för många föräldrar med för lite att göra samlas. Samtalen är så uuuuttråkande!!! Men jag var i alla fall där för barnens skull, både J och A tycker att det är vansinnigt roligt att vara där och leka : ) Visste också att J:s bästa kompis skulle dit med sin lillebror och (tack och lov) mycket vettiga och trevliga pappa så det kändes ändå kul att gå dit när man visste att det fanns någon att prata med.

Men så sitter vi i pysselrummet medan barnen "degar" (deras eget uttryck för lek med play doh). Några mammor sitter vid pysslet och pratar om sina barn, förskola och bla bla bla. Och så hör jag:
- Men hur dags lämnar ni då?
- Eh.. ja, det blir väl... ja, typ kvart i åtta...
Tystnad.
- Jaha. Oj, typ varje dag eller?
- Eh..... ja, jo....
Tystnad.
- Ja okej. Ja jag jobbar ju si och så (hörde inte riktigt här) och slutar ju alltid tidigt på fredagar så om man tänker på det så blir det ju inte så himla lång tid. Men helst skulle jag ju vilja jobba 9-15 fyra dagar i veckan så att det inte blev så mycket tid i förskolan.

Är det på riktigt? Jo, det är alldeles på riktigt!

Kvart i åtta-mamman skämdes alltså för att hon lämnade ungarna på förskolan i denna arla timme, medan 9-15-mamman alltså rynkade på näsan åt detta förskräckliga och oerhörda försummande av barnen.

Jag kan säga att kvart över sex till i värsta fall kvart i fem-mamman som satt och tjuvlyssnade blev skickligt förbannad. Jävla prekton. Vad lever dom i för verklighet egentligen? Dom flesta behöver ju jobba bägge två för att familjen ska gå runt och vilka lyxmänniskor kan jobba 9-15 fyra dagar i veckan? På vilket slags jobb liksom? Kanske ska höra med chefen. Verkar ju funka för andra, så varför inte? Vore ju rätt skönt att dyka upp lagom till frukostfikat, sedan lite lunchjobb, lunchrast på det och sen en kopp eftermiddagsfika innan hämtningen. Varför har jag inte tänkt på det förut?

Jo just det. Jag har ju en sund och realistisk verklighetsuppfattning.

För övrigt dålig uppdatering här. Har aldrig datorn på och haaatar att skriva från mobilen. Jag jobbar halvtid nu. Gillart skarpt. Men alltså bara 9-15 två dagar i veckan. Glöm inte det.

Alla har varit apförkylda här. Jag var askaxig för att jag käkar zink och C-vitamin och tror mig ha världens bästa immunförsvar. Åkte till mina päron förra helgen och gnällde över vedervärdig allergi. Det visade sig dock vara förkylningen. Men den gick över på typ en halv dag så jag har ändå grymt bra immunförsvar. Har fnyst lite åt M som gått här och sett mosig ut i två veckor och klagat över ont i huvudet och annat. Mes. Han fick dock en tid nu på jour-VC för att han mådde så dåligt och, hoppsan, han hade visst en kraftig bihåleinflammation och ska käka antibiotika i tio dagar. Så kan det gå om man lever tillsammans med en sjuksköterska! Men jag tröstar mig med historier från kollegor som har låtit familjemedlemmar halta runt hemma med brutna kroppsdelar eftersom att den allmänna sjuksköterskeuppfattningen är att alla mest bara sjåpar sig. Stackars mina barn.

Nä, nu ska man ta och plocka undan lite till och ta emot karln som snart kommer åter från apoteket då. Får väl serva honom lite och visa lite medkänsla nu då. När det finns bevis för sjukdomen. Moahaha.

(Ps. Ja, jag är nog lite trött nu när jag skriver detta. Har inte tappat förståndet helt.)

På återseende.