Nu jobbar jag natt. Alltså på jobbet, inte på något vaken-pass hemmavid. Men det skulle kunna vara hemmavid också, hade ett igår när junior inte ville sova alls. Jätteförkyld är han den lille plutten.

Han bara skrek och var ledsen igår, vaknade hela nio gånger mellan klockan 19.00 och 21.00. Vid 21.30 ville han absolut inte ligga i sin säng längre och jag försökte förmedla att det var natt och att han skulle sova vidare. Blev desperat och bäddade i vår säng åt honom och la mig bredvid honom. Vi låg alldeles tysta och jag trodde att han faktiskt skulle somna. Men då nyser han och tar därefter ut nappen och utbrister: "atschoba" innan han stoppar tillbaks nappen (atschoba betyder "atscho prosit".) Och då börjar jag givetvis att skratta, det var så himla gulligt. Stämningen var så laddad, det skulle vara tyst: mamma hade faktiskt sagt att "nu är det natt och nu ska vi sova". Och då kommer ett litet "atschoba" efter nysningen = )

Sedan gav jag upp och lät junior härja fritt i vardagsrummet i någon timme eller så innan jag höll honom i någon timme eller så tills han äntligen somnade. I sin säng. Gott så långt.

Sedan hade hans far oturen att skada sitt dåliga knä (usch vad gamla vi låter nu, dåligt knä!) och är nu tvungen att hoppa på kryckor p.g.a. svåra smärtor (NRS 6-7 för den som undrar) så för att jag ska kunna sitta på detta underbara nattpass var mormor (Juniors alltså) tvungen att rycka in och ta nattpasset hemma hos oss. Det är trots allt svårt att bära en unge och hoppa på kryckor samtidigt. Så nu hoppas jag att dom där hemma har en lugn natt. Man kan ju tro att jag har det lugnt där jag sitter, men faktum är att det ringer nu och jag måste svara!

ciao!

-mami-

Puh. Efter en heldag med junior är mamman helt apatisk. Orkar inte lyfta ett finger. Förutom till att författa ett och annat blogg-inlägg. Eller bre ett och annat Finn crisp med smör och ost.

Junior har antagit helt nya nivåer på aktivitet. Han nosar sig till när mamman är upptagen med något viktigt, likt en knarkhund som fått korn på lite förstklassig kola.

När mamman ska försöka pudra på sitt ansikte lite så att hon kan gömma eksemen en aning och se någorlunda acceptabel ut passar junior på att försöka doppa händerna i toaletten, kasta allt han hittar i äckliga bajs-sophinken, lägga allt annat han hittar i badkaret, riva ut allt från skåpen i badrummet. Mamman får således stå med ena foten på toalettlocket samt vara beredd att flytta foten till sophinken när han närmar sig den. Och så tillbaks till toalettlocket. Samtidigt som hon lägger på mascara (som givetvis hamnar i klumpar) och säger: "nej! Inte där. Låt bli!"

När mamman ska klä på sig springer junior omkring i sovrumet och fnittrar hysteriskt. River i lamporna på nattduksbordet, böcker, kläder ur byrålådan. Han hittar fläkten som står gömd bakom dörren och välter den så det låter PANG i hela hyreshuset. Mamman blir då vansinnig på junior och marscherar dit med b e s t ä m d a steg och ser MYCKET arg ut. Nu skall det bli utskällning. Vad gör då junior? Junior sitter i hörnet och ser alldeles exalterat förväntansfull ut. Det här var tydligen jätteskoj. Mamman säger med hög och bestämd röst "Så får du INTE göra, nu är mamma ARG!" Junior fnissar samtidigt som mamman lyfter ut honom ur rummet. Vad gör junior då? Inte gråter han för att han gjort sin mamma arg. Kramar han sin mamma för att be om förlåtelse? O nej. Junior börjar demonstrativt att pilla på en sladd som han a b s o l u t VET att han inte får pillra på. Allt för att reta sin mamma och få uppmärksamhet. Mamman önskar i hemlighet att hon kunde stänga dörren till sovrummet och stanna där inne. SJÄLV! Ha!

Mamman förstår att junior behöver stimulans och uppmärksamhet. Och det ger mamman junior. Men mamman anser att hon måste kunna få sminka sig i fem minuter samt hastigt byta om på fem. Det innebär 10 minuter som junior INTE får uppmärksamhet. Hemska tanke.

Nu längtar mamman tills junior ska få börja på förskolan. Så att förskolepersonalen kan fostra honom, något som mamman uppenbarligen inte kan.

-mami-

Ibland ska man tänka sig för hur man uttrycker sig. För sedan får man skörda resultatet av vad de egna orden sått.

Ett bra exempel på detta var i förra veckan. Lille junior hade ätit och pappan tog bort det lilla förklädet med långa ärmar som han numera har när han ska lära sig äta själv (junior alltså, inte pappan - som faktiskt redan kan äta själv! Utan förkläde.) Förklädet har inte använts under en längre tid och pappan vet inte vart det brukar hänga. Sanningen är att det inte finns någon plats där det brukar hänga, det är helt nytt. Men frågan från pappan ställs givetvis till mamman som alltid vet sådana saker: vart saker och ting är, skall vara, har varit, inte är, borde vara.. och så vidare i all oändlighet (tills familjens organiserare säger upp sig). Men tillbaka till frågan:

Pappan: "Vart ska den här vara?"
Mamman (försöker här vara inbjudande i organisationsprocessen): "Jag vet inte, vi har ingen bestämd plats för den där än. Lägg den där DU tycker att det passar att vi har den!"

Åh, vad bra jag var där, tänkte mamman! Jag talade inte om HUR DET SKA VARA, utan pappan fick SJÄLV initiera en placering av ett föremål och bli DELAKTIG i organiseringen!

Pappan ser sig om i köket. Mamman tittar förväntansfullt mot diskbänken (där förklädet rimligen borde placeras på något sätt, eller åtminstonde i närheten, med tanke på matrester och avsköljning av nämnda förkläde.) Pappan tar några kliv och vänder sig BORT från diskbänken. Knölar ihop förklädet till en liten hög och lägger det på fönsterbrädan. PÅ FÖNSTERBRÄDAN!

Mamman fryser till is när hon inser att pappan verkligen tycker att förklädet skall ligga där i fönstret. För pappan har redan jobbat sig vidare tillbaks till lille junior och lyft ner honom på golvet och börjat att leka. Det kliar i hela mammans kropp. Hon vill så gärna flytta på förklädet, det kan ju inte ligga där i fönstret och se skräpigt och stökigt ut. Men så tänker hon på vad hon faktiskt sa till pappan. "Du kan ju lägga det där DU tycker att det passar." Pappan tycker ju uppenbarligen att förklädet ligger bra där i fönstret. Och vem är då mamman att tala om att det är fel (hur uppenbart det än är att det är det. Fel alltså.)

Så mamman låter förklädet ligga.

I en dag. Sedan är det faktiskt dags för junior att äta igen och mamman använder föklädet och RÅKAR hänga det på en annan plats efter nästa måltid. Det är ju faktiskt väldigt svårt att komma ihåg att platsen för förklädet är i fönstret, det är ju så nytt och har ju inte haft den platsen särskilt länge. Nu hänger förklädet vid diskbänken, på torkstället för disk. Och där hamnar det nu efter varje gång junior har ätit. Varför? Därför att pappan inte ens orkar hänga förklädet utan lägger det på bordet efter avslutad måltid, i en sorts omedveten protest mot att hans platsinitiativtagande så brutalt har nedvärderats av mamman.

Om mamman är sur över att själv alltid få plocka undan förklädet? Det få hon i så fall banne mig vara eftersom att hon är så kontrollerande och pedant!

-mami-

Gah. Har jobbat dag idag och inser hur trött man kommer att vara när man är inne i ekorrhjulet och jobbar, hämtar och lämnar på förskolan, lagar mat, tvättar, diskar.... Detta ljuvliga liv att gå och strosa är inte helt fel. Även om det så klart blir en aning segt i längden. Det perfekta vore verkligen att jobba 50 % (givetvis med full lön) och sedan vara hemma 50 % (givetvis med extra shoppingbidrag från staten.)

Varför måste man då jobba så himla mycket? Varför vinner aldrig jag på Lotto? (För att jag aldrig spelar på Lotto? Vaddå? Måste man spela för att vinna? Orättvist!) Varför gifte inte jag mig med en miljonär? Varför är inte JAG miljonär? Varför kan inte jag komma på en asbra uppfinning som ingen annan har kommit på och typ tjäna multum på detta.

Men jag vet hur det skulle vara om jag kom på den superbra grejen. Jag skulle ändå aldrig orka ta tag i det hela och styra upp allt kring det för att kunna tjäna några pengar. Jag är bekväm och vill ha trygghet. Alldeles för feg och lat för att starta ett eget företag och jobba som bara den för att bli riktigt vinstdrivande. Feg och bekväm, that's me.

Så det är väl bara att hugga tag i kneget och inse att man banne mig är en riktig knegare trots att man är akademiker. Som en USKA på jobbet föreslog: "Vi kunde ju egentligen också dela mediciner och sådant. Man behöver ju inte gå någon utbildning för att lära sig sådana saker. Om man får göra en sak tillräckligt mycket så lär man ju sig ändå." Varav en Ssk fyller i med (på allvar): "Ja, det är faktiskt väldigt löjligt. Allt ska man ha på papper idag, det är det enda som är viktigt."

Suck. Konstigt att vi aldrig kan höja våra löner? När vi själva sitter och säger att det är löjligt med utbildning och att vem som helst kan uträtta våra arbetsuppgifter utan utbildning. Varför läsa på Universitetet liksom?

Nä, ibland önskar man att man valt något annat jobb. Fast på nåt sätt gillar jag ju ändå mitt jobb... det är liksom något mer än ett jobb... ett livsval.... ett KALL! ; )

-mami-

Regn och rusk! Man hade ju nästan börjat att ta de varma och soliga dagarna för givet.

Lille junior är inte bra i sitt öra än.. Sista dagen med antibiotika imorgon. Om det inte är bra då så måste vi nog söka igen i slutet av veckan. Trist för honom att ha det så besvärligt. Och en tand (f-n tro't!) är på väg nu i överkäken så han har det extra besvärligt med öronvärk och tandvärk.

Nu hojtar den lille. Bara sovit 1 timme. Blir en underbar eftermiddag då... Igår sov han endast 40 minuter på hela dagen och det slutade med att vi gnällde på varandra alla tre här hemma. Ljuvligt.

Då ska jag väl gå och serva den lille diktatorn. Jag menar det underbara lilla sötnosen!

-mami-

Bah! Bah, bah, bah!

Vi lever i en relativt oupplyst värld! Jag har jobbat en hel del denna vecka och tyvärr hamnat i en diskussion med ett par arbetskamrater. (Ledsen om någon av de som diskussionen fördes med läser detta - försök att inte ta åt er, men jag måste få ventilera dessa tankar!) Jag vill bara understryka att jag gillar arbetskamraterna i fråga, jobbar bra ihop med dem för övrigt. Men här delar vi inte samma åsikter. Eller värdegrund.

Vi sitter alltså på jobbet och läser skvallertidningar. Och jag ser att Elton John med make har skaffat barn genom surrogatmamma. Elton är typ 64 bast. Jag reagerar på att han är lite väl gammal för att skaffa barn. Hur kul kan det vara att som 10-åring ha en 74-årig farsa, liksom?

Men detta är tydligen inte det mest felaktiga i detta barnaskaffande. Enligt mina arbetskamrater alltså. För det mest felaktiga är ju att det är ett par män som skaffar barn tillsammans. Det är ju "fel". "Onaturligt". "Äckligt". Jag försöker (och lyckas) här att hålla mig lugn och försöker genom en diskussion få fram hur de tänker när de säger så. "Det är ganska tydligt att det är fel - hade naturen velat att de skulle ha barn så hade kunnat skaffa det på egen hand!". Okej, säger jag till dem, men då kan man ju lite krasst använda det argumentet till heterosexuella par som försöker skaffa barn men som inte lyckas: "Vi är ledsna, men om det verkligen hade varit meningen att ni två skulle skaffa barn tillsammans så hade ni kunnat det". Det blir ingen IVF för er minsann.

Ne.. så kan man ju inte säga, tyckte visserligen kollegorna. "Men det är faktiskt fel att bögar skaffar barn. Det är lättare att tänka sig att lesbiska skaffar barn tillsammans, även om det också är fel. Men att två karlar.. ja, det är nog för att man tänker på pedofiler då." Okej? OKEJ? Så den enda anledningen till att man inte tänker "pedofil" om en pappa i ett heterosexuellt förhållande är då vaddå? Att mamman typ håller honom i styr så att han inte börjar med "sånt där snusk". För det är ju säkert jättevanligt att två bögpedofiler gifter sig och bara "åh yes, nu ska vi adoptera ett barn som vi kan antasta!" Jag tror på nåt vis inte det.

Jag försöker med argumentet att det ju finns barn som växer upp med bara en mamma eller pappa, p.g.a. separation eller dödsfall. För att jag innan fått argumentet att barnen behöver både manliga och kvinnliga förebilder. Sen kan ju jag tycka att det vore skumt om barnet i homoförhållandet aldrig skulle träffa andra vuxna... Men tydligen är det också hemskt att barnet ska få se sina bögföräldrars kärlek: "de får hålla på bäst dom vill, men ett barn ska inte behöva se sånt där. " Hm. Jag kan ju tycka att alla föräldrar bör hålla sina sexakter bakom stängda dörrar. Eller, det kanske inte är skadligt för ett barn att se mamma och pappa hetero leka rollspelslekar nakna i vardagsrummet? För det är ju naturligt! Det är ju faktiskt inte homosexualitet! Fullkomligt onaturligt. Trots att det har funnits i alla tider.

Till slut, när jag pressat, provocerat och argumenterat ett tag utbrister den ena kollegan: "Jag tycker inte om dig längre!" Nehe. Vad ska man svara på det? Här kommer inte diskussionen så mycket längre och för att vi inte ska bli osams för vi in samtalet på mer neutral mark.

Men så känner jag mig plötsligt alldeles förundrad. Är det ovanligt att tänka som jag gör? Att all kärlek är fin kärlek och att det viktigaste i ett barns uppväxt är att det är älskat och sett, att det får utvecklas och blir bekräftat som den person barnet är? Att det då inte spelar någon roll om det är mamma och pappa eller pappa och pappa eller mamma och mamma eller kanske bara pappa som uppfostrar barnet? Jag hoppas i alla fall att folk faktiskt börjar TÄNKA OM och faktiskt värdera det som är viktigt.

För synd är det om de barn som växer upp i familjer med missbrukande föräldrar. I familjer där misshandel förekommer. I familjer där inte barnen får vara viktiga. I familjer där barnen inte törs tycka om den de trycker om för att föräldrarna anser att det är onaturligt och fel.

---

Ett helt annat ämne är lilla junior! Som förra helgen hade feber som dock försvann på ett par dagar. Han skrek på nätterna och vi misstänkte att han hade ont i öronen. Sedan var det bättre ett par dagar. Torsdag-fredag började det lukta weird från hans ena öra och vi var på jour-VC på lördagen och fick PC mot öroninflammation. Så nu får han sin första antibiotkakur i livet. Lille plutten! Hoppas att han snart bli bättre!

-mami-

Det är ju något väldigt ogenomtänkt, det här med föräldraledigheten. Det råder en väldig obalans mellan viktiga saker.

Som ekonomi och shopping. Under föräldraledigheten har du väldigt mycket tid till shopping. Det finns i princip tid till shopping dagligen (i alla fall om du är hemma med första barnet). Vilket ju är jättetrevligt! Samtidigt befinner du dig i förmodligen en av de sämre tiderna i livet rent ekonomiskt eftersom att man max kan ta ut 7 fp-dagar i veckan och de inte ger en allt för hög inkomst. Massor av tid för shopping alltså. Inga pengar.

Vill därför rekommendera personer som funderar över att skaffa barn att lägga undan pengar i förväg så att man kan spendera någon 1000-lapp i månaden de där dagarna där man inte har något att göra. För inte tusan hinner man spendera några pengar när man jobbar 100 %? Då går ju all tid åt till att jobba, hämta och lämna på föskolan, laga mat och sova. Men det är DÅ man tjänar pengarna. Mycket fel.

Man har faktiskt under småbarnsåren också ett större behov av shopping. Man blir helt enkelt smutsigare än någonsin. Inga kläder går att använda mer än en dag. En halv dag. En kvart. Så smutskorgen blir väldigt full. Visst kan man tvätta. Det gör man. Flera gånger om dagen. Men man kan inte hänga mer tvätt än vad som får plats på torkställningen. I badrummet. I köket. I vardagsrummet. Blöta kläder i sängen är ingen höjdare när manska sova.

Därför önskar jag nu att politikerna tar detta problem på allvar och inför ett litet shoppingbidrag till de som är föräldralediga. Pengarna kan de banne mig ta från sina löner. De som jobbar så mycket, de hinner ju ändå inte att spendera sina slantar... ; )

Tack!

-mami-

Har nu uppdaterat min version av Firefox och inser till min fasa att den nya uppdaterade versionen typ är för avancerad för mig. Har väl aldrig känt mig speciellt duktig på datorer och datorprogram, men jag brukar ju klara av att behärska de mest basala funktionerna.

Känner nu hur allt rasar samman - är det så här det känns att bli gammal?

Är det nu meningen att man inte ska hänga med längre; inte ha koll på de senaste trenderna, musiken, TV-programmen m.m. Och ens barn ska sucka och säga: "Men mamma! Åh, fattar du ingenting eller? Hur svårt kan det vara?" och blippa fram något på mobilen på ett mmmbop (ett uttryck som den yngre generationen inte har en susning vad det betyder.)

Visst att jag alltid ha varit en tant, men jag har ju varit en lite mer modern tant. Men nu verkar det som att jag börjar bli en regular tant. Bara att ta på sig förklädet med andra ord och fortsätta med brödbaket. Något som jag i alla fall klarar av.

-mami-

Tjohej!

Man märker att junior mår prima nu! Är bara lite hostig på natten och får hostmedicin innan sänggåendet. Lite snorig också, men han har en helt annan ork nu mot om man jämför med förra veckan. Idag har han gått omkring hela morgonen och förmiddagen och bara fnissat, skrattat och busat med oss. Trevligt! Han har inte heller somnat för tidigt, utan orkade hålla sig vaken till lunchen och somnade gott efter att ha ätit. Nu är vi nog tillbaks på banan igen!

Jag hade dock sett att det var tänder på G i underkäken typ i förra veckan. Dessa lyser dock med sin frånvaro och nu kan jag inte se en tillstymmelse till tänder där. Konstigt. De kan väl för tusan inte tillbakabildas? Vi hoppas och håller tummarna hårt, hårt hårt för att han åtminstonde ska få två tänder i överkäken innan han börjar på förskolan i höst, annars blir det nog svårt för honom att äta shish kebab med de andra barnen (Det är sant - de serverar sådan mat ibland på förskolorna här i stan. Sinnessjukt.)

Vill också passa på att utfärda en varning för den billiga internetshoppingen. Så att ingen råkar trycka på "beställ-knappen". Av misstag alltså. Det kan ju hända. Särskilt om det helt plötsligt dyker upp ett sms där ytterligare 30 % rabatt ges på det tidigare reapriset. Och företaget har SPARAT den shoppingbag som man inte har beställt. Så att allt ligger laddat och klart och gör att man lättare kommer åt den där "beställ-knappen". Av misstag då så klart.

Nu ska jag återgå till dagens sysslor: tvätta, baka osv. Som den rikgtiga hemmafru/tant jag är!

-mami-

Satt här om dagen och tittade i en pekbok med djur tillsammans med junior. Pekade på djuren och härmade deras läten. Junior var måttligt intresserad när kossan sa "mu" och när grisen sa "nöff". Insåg att vår undervisning i djurläten har varit bristfällig. Igenkänningsfaktorn (ett ord som säkert inte fanns på typ farfars tid) för djurläten är en aning låg. Men när jag pekade på hästen och stämde upp i sång: "ni som vandrar vida kring, har ni sett mina skor?" och på kossan: "jag känner en ko-o-o-o-o-o, må ni trooooo" så sken junior upp som en liten sol och sa "titta, titta, titta". Måste nu förklara för vårat lilla barn att fjärilar inte sjunger "Aaaaaaaaah! Nu flyger jag... flax flax flax flax flax, fast lite fortare!" Tråkiga verklighet. Låter honom leva i "Djurens Brevlåda-bubblan" ett tag till. = )

Igår var vår lilla familj och hälsade på juniors kompis familj (lägg till att jag och karln är kompisar med familjen också) och grillade och "firade" valborgsmässoafton. Mycket trevligt och MYCKET gott! Är nästan mätt ännu idag. Junior fick gå och lägga sig där och sedan bar vi ut honom till bilen och körde hem och la honom i sin egen säng. Inte så populärt att väcka honom och sätta honom i en relativt kall bil. Han sov så gott hemma hos dom. Men det tog inte en allt för lång stund innan han somnade om här hemma igen.

Nu ska jag titta lite på internetrea.. och lägga i en shoppingkasse som jag aldrig skickar efter. Det är mitt tips på billig shopping!

-mami-

Sorry borry! Här har det uppdaterats väligt dåligt. Haft fullt upp! Alldeles uppslukad av våren och mitt nya jobb som jag ska börja på till hösten. Skall tjänstgöra som Adjungerad Klinisk Adjukt (AKA) 50 % och sedan jobba kliniskt (slita på avdelningen) 40-45 %. Men det låter mycket flottare att arbeta kliniskt. Så nu går jag några pass brevid hon som har tjänsten för närvarande och så försöker jag läsa och skriva så mycket jag kan här hemma för att kunna veta vad jag egentligen ska göra i höst. Men det är jätteroligt!

Lille junior har tyvärr varit sjuk ett bra tag. Alldeles snorig och hostig. Hög feber har han också haft. Hostat så tt han har kräkts. Efter en feberfri period fick han ny feber, HÖG! Vi ringde till jourvårdecentralen (för givetvis var det helg) och fick komma till en läkare. Läkaren funderade på om det kunde vara pneumoni och remitterade oss vidare till barnjouren på USÖ. Innan vi träffade läkaren där fick junior genomgå en lungröntgen. Det kändes otroligt surrealistiskt att vara på jobbet med sin lille pojke och se honom ligga under röntgenapparaten i bar överkropp och se alldeles liten ut! Där brukar ju mina patienter ligga, inte fullt så små.

Efter lååååång tid fick vi träffa en barnläkare. Eller förlåt, jag menar underläkare. För varför skulle man förära oss någon med rätt kompetens på ett universitetssjukhus, när vi blivit remitterade från en distriksläkare för att få mer specialserad kunksap från en barnläkare? Jag ställer mig en aaaaaaning tveksam till att underläkaren på barnjouren hade större kunskaper än distriktsläkaren på VC....

Den här vården fick vi:
- Läkaren var lite "skojig" när han pratae med J. J skrattade inte. Det var inte skojigt.
- Läkaren hade inte läst igenom remissen från VC. Visste inte att vi hade varit på rtg.
- Läkaren ifrågasatte varför vi hade varit på rtg när jag frågade om rtg-svaret. Som om VI hade tagit initiativet till rtg själva.
- Läkaren tänkte ordinera samma prov som redan tagits på VC. Jag sa att vi redan hade tagit provet. Bad läkaren läsa remissen.
- De tog tempen på J fyra gånger.
- Ssk kollade AF, Saturation och puls och när den ssk som skulle dokumentera värdena inte hörde första gången så repeterade den första ssk:n och säger FEL värden andra gången.
- Vi frågade ALLA som hjälpte oss vad lung-rtg visade, INGEN visste att vi varit på en och INGEN hjälpte oss att ta redan på svaret. Den bästa kommentaren var: "svaret har doktorn på datorn".
- Junior fick en ipren för att febern skulle gå ner. Vi skulle vänta kvar och se om febern gick ner. Det kändes ANINGEN onödigt. Men vi hade inte fått svar på rtg ännu så övi väntade i ÖVER en timme på att Iprenen skulle ge verkan.
- Efter mcyket om och men kom den lille underläkaren tillbaka och berättade att rtg inte visade några infiltrat. Han erbjöd sig att skriva ut hostmedicin. Jag påtalade att distrikstläkaren hade skrivit ut hostmedicin redan (vilket visare på att han fortfarande absolut inte hade läst igenom papprena).

Jag åt och drack ingenting på 7 timmar den dagen. Vilket ökade på irritationen en aning. Men man funderar ju verkligen på hur vården är andra länder om detta är den vård vi kan erbjuda i Sverige. I n k o m p e t e n s. Men vill understryka att på VC gick allt rätt till. Bra jobbat!

Nu ska jag avsluta detta, jag och J ska träffa lite arbetskamrater till mig och en av dem har fått en liten bebis (som vi ska hålla oss låååååångt ifrån). Nu mår J bättre och är inne på sitt andra feberfria dygn!

-mami-

Ett års-kontrollen på BVC avklarad! Lille store killen väger nu 9360 gram och är 75 cm lång.. eller kort. Eller vad man ska säga! Ett par sprutor fick han också. När vi kom hem slog han upp ett jack vid ena ögat. Stackars liten, mycket som händer på en och samma dag.

I helgen var vi på juniors sysslings dop! Trevligt att komma iväg på lite semester och bo hos min mormor och morfar. Junior var glad och busig och kröp runt som en galning i deras lägenhet. Jobbigt att hålla koll på honom hela tiden, här hemma är det mesta bortplockat som han inte får leka med och därför kan man lämna honom lite mer själv här.

Nu håller vi på och förbereder för den stora ett års-dagen som infaller imorgon! Städar och handlar. Kalas hålls på lördag/söndag för de som är intresserade av att fira den lille!

-mami-