Bah! Bah, bah, bah!

Vi lever i en relativt oupplyst värld! Jag har jobbat en hel del denna vecka och tyvärr hamnat i en diskussion med ett par arbetskamrater. (Ledsen om någon av de som diskussionen fördes med läser detta - försök att inte ta åt er, men jag måste få ventilera dessa tankar!) Jag vill bara understryka att jag gillar arbetskamraterna i fråga, jobbar bra ihop med dem för övrigt. Men här delar vi inte samma åsikter. Eller värdegrund.

Vi sitter alltså på jobbet och läser skvallertidningar. Och jag ser att Elton John med make har skaffat barn genom surrogatmamma. Elton är typ 64 bast. Jag reagerar på att han är lite väl gammal för att skaffa barn. Hur kul kan det vara att som 10-åring ha en 74-årig farsa, liksom?

Men detta är tydligen inte det mest felaktiga i detta barnaskaffande. Enligt mina arbetskamrater alltså. För det mest felaktiga är ju att det är ett par män som skaffar barn tillsammans. Det är ju "fel". "Onaturligt". "Äckligt". Jag försöker (och lyckas) här att hålla mig lugn och försöker genom en diskussion få fram hur de tänker när de säger så. "Det är ganska tydligt att det är fel - hade naturen velat att de skulle ha barn så hade kunnat skaffa det på egen hand!". Okej, säger jag till dem, men då kan man ju lite krasst använda det argumentet till heterosexuella par som försöker skaffa barn men som inte lyckas: "Vi är ledsna, men om det verkligen hade varit meningen att ni två skulle skaffa barn tillsammans så hade ni kunnat det". Det blir ingen IVF för er minsann.

Ne.. så kan man ju inte säga, tyckte visserligen kollegorna. "Men det är faktiskt fel att bögar skaffar barn. Det är lättare att tänka sig att lesbiska skaffar barn tillsammans, även om det också är fel. Men att två karlar.. ja, det är nog för att man tänker på pedofiler då." Okej? OKEJ? Så den enda anledningen till att man inte tänker "pedofil" om en pappa i ett heterosexuellt förhållande är då vaddå? Att mamman typ håller honom i styr så att han inte börjar med "sånt där snusk". För det är ju säkert jättevanligt att två bögpedofiler gifter sig och bara "åh yes, nu ska vi adoptera ett barn som vi kan antasta!" Jag tror på nåt vis inte det.

Jag försöker med argumentet att det ju finns barn som växer upp med bara en mamma eller pappa, p.g.a. separation eller dödsfall. För att jag innan fått argumentet att barnen behöver både manliga och kvinnliga förebilder. Sen kan ju jag tycka att det vore skumt om barnet i homoförhållandet aldrig skulle träffa andra vuxna... Men tydligen är det också hemskt att barnet ska få se sina bögföräldrars kärlek: "de får hålla på bäst dom vill, men ett barn ska inte behöva se sånt där. " Hm. Jag kan ju tycka att alla föräldrar bör hålla sina sexakter bakom stängda dörrar. Eller, det kanske inte är skadligt för ett barn att se mamma och pappa hetero leka rollspelslekar nakna i vardagsrummet? För det är ju naturligt! Det är ju faktiskt inte homosexualitet! Fullkomligt onaturligt. Trots att det har funnits i alla tider.

Till slut, när jag pressat, provocerat och argumenterat ett tag utbrister den ena kollegan: "Jag tycker inte om dig längre!" Nehe. Vad ska man svara på det? Här kommer inte diskussionen så mycket längre och för att vi inte ska bli osams för vi in samtalet på mer neutral mark.

Men så känner jag mig plötsligt alldeles förundrad. Är det ovanligt att tänka som jag gör? Att all kärlek är fin kärlek och att det viktigaste i ett barns uppväxt är att det är älskat och sett, att det får utvecklas och blir bekräftat som den person barnet är? Att det då inte spelar någon roll om det är mamma och pappa eller pappa och pappa eller mamma och mamma eller kanske bara pappa som uppfostrar barnet? Jag hoppas i alla fall att folk faktiskt börjar TÄNKA OM och faktiskt värdera det som är viktigt.

För synd är det om de barn som växer upp i familjer med missbrukande föräldrar. I familjer där misshandel förekommer. I familjer där inte barnen får vara viktiga. I familjer där barnen inte törs tycka om den de trycker om för att föräldrarna anser att det är onaturligt och fel.

---

Ett helt annat ämne är lilla junior! Som förra helgen hade feber som dock försvann på ett par dagar. Han skrek på nätterna och vi misstänkte att han hade ont i öronen. Sedan var det bättre ett par dagar. Torsdag-fredag började det lukta weird från hans ena öra och vi var på jour-VC på lördagen och fick PC mot öroninflammation. Så nu får han sin första antibiotkakur i livet. Lille plutten! Hoppas att han snart bli bättre!

-mami-