Ibland ska man tänka sig för hur man uttrycker sig. För sedan får man skörda resultatet av vad de egna orden sått.

Ett bra exempel på detta var i förra veckan. Lille junior hade ätit och pappan tog bort det lilla förklädet med långa ärmar som han numera har när han ska lära sig äta själv (junior alltså, inte pappan - som faktiskt redan kan äta själv! Utan förkläde.) Förklädet har inte använts under en längre tid och pappan vet inte vart det brukar hänga. Sanningen är att det inte finns någon plats där det brukar hänga, det är helt nytt. Men frågan från pappan ställs givetvis till mamman som alltid vet sådana saker: vart saker och ting är, skall vara, har varit, inte är, borde vara.. och så vidare i all oändlighet (tills familjens organiserare säger upp sig). Men tillbaka till frågan:

Pappan: "Vart ska den här vara?"
Mamman (försöker här vara inbjudande i organisationsprocessen): "Jag vet inte, vi har ingen bestämd plats för den där än. Lägg den där DU tycker att det passar att vi har den!"

Åh, vad bra jag var där, tänkte mamman! Jag talade inte om HUR DET SKA VARA, utan pappan fick SJÄLV initiera en placering av ett föremål och bli DELAKTIG i organiseringen!

Pappan ser sig om i köket. Mamman tittar förväntansfullt mot diskbänken (där förklädet rimligen borde placeras på något sätt, eller åtminstonde i närheten, med tanke på matrester och avsköljning av nämnda förkläde.) Pappan tar några kliv och vänder sig BORT från diskbänken. Knölar ihop förklädet till en liten hög och lägger det på fönsterbrädan. PÅ FÖNSTERBRÄDAN!

Mamman fryser till is när hon inser att pappan verkligen tycker att förklädet skall ligga där i fönstret. För pappan har redan jobbat sig vidare tillbaks till lille junior och lyft ner honom på golvet och börjat att leka. Det kliar i hela mammans kropp. Hon vill så gärna flytta på förklädet, det kan ju inte ligga där i fönstret och se skräpigt och stökigt ut. Men så tänker hon på vad hon faktiskt sa till pappan. "Du kan ju lägga det där DU tycker att det passar." Pappan tycker ju uppenbarligen att förklädet ligger bra där i fönstret. Och vem är då mamman att tala om att det är fel (hur uppenbart det än är att det är det. Fel alltså.)

Så mamman låter förklädet ligga.

I en dag. Sedan är det faktiskt dags för junior att äta igen och mamman använder föklädet och RÅKAR hänga det på en annan plats efter nästa måltid. Det är ju faktiskt väldigt svårt att komma ihåg att platsen för förklädet är i fönstret, det är ju så nytt och har ju inte haft den platsen särskilt länge. Nu hänger förklädet vid diskbänken, på torkstället för disk. Och där hamnar det nu efter varje gång junior har ätit. Varför? Därför att pappan inte ens orkar hänga förklädet utan lägger det på bordet efter avslutad måltid, i en sorts omedveten protest mot att hans platsinitiativtagande så brutalt har nedvärderats av mamman.

Om mamman är sur över att själv alltid få plocka undan förklädet? Det få hon i så fall banne mig vara eftersom att hon är så kontrollerande och pedant!

-mami-