Igår jobbade mamman hemma under förmiddagen när J var på förskolan. Hämtade honom redan vid 13 men hade då hunnit mer än förväntat med både studier och hemmet! Faktiskt bakat "julbullar" också (bullar med pepparkaksfyllning - för oss som hatar saffran!), så otroligt skönt att baka utan att Junior skall kladda och blanda också... Mamman vet att det är fult att tänka så, men hon kan inte rå för det! Ibland hittar mamman tålamod att låta Junior vara med och greja, men inte alltid (läs: oftast inte).

Efter lite gofika bar det av ner på stan för att handlas lite. Bussen KNÖKFULL av skolungdomar som tränger sig före mamman då hon ska gå av med junior och vagnen. Ingen respekt för äldre och höggravida kvinnor. Vart är samhället på väg?

Junior somnar givetvis i sin vagn och går inte att väcka. Mamman handlar belysning till balkongen och lite annat julmys i form av elkablar och lampor. Mat också. Hem går mamman med barn, kassar och vagn eftersom att mamman får ett spel av att åka buss med alla idioter.

Junior vaknar hemma. Sovit 1,5 timmar, yey!

Mamman börjar montera allt ljus samtidigt som hon lagar mat. Junior vill hela tiden vara delaktig i det svåra monteradet och deklarerar hela tiden med hög röst: "Den är MIN!!! JAG SKA!!!" Pappan kommer hem från jobbet och familjen äter. Mamman måste sen ta cykeln i halkan för att komplettera med glödlampor som passar i eländet som inhandlats.

En stjärna vägrar lysa och mamman skruvar om skiten säker femton gånger samtidigt som Junior skriker: "JAG SKA SKRUVA NU, DEN ÄR MIIIIIN!!!", tills mamman får ett utbrott och stirrar honom i ögonen och väser: "Nej den ÄR MIIIIIN!!!", som en tvååring.

Lampeländet funkade till allt och mamman lugnade ner sig. Bad junior om ursäkt. Idag kompenserar mamman med att bjuda Junior på hembakta frallor till frukost, och lördagen känns trots förkylningen ganska mysig!

En vanlig morgon:

05:20 Mobilen väcker mamman. Junior snusar gott bredvid, tätt intryckt mot mammans kropp. Pappan lyser med sin frånvaro, har lagt sig på soffan i samma veva som Junior kommit in till stora sängen.

05:40 Mamman är någorlunda tillfixad (går helt enkelt inte att göra mer, det blir liksom inte bättre än så här). Försöker att väcka Junior som på helgerna gladeligen vaknar 05:30 och måste gå upp. Mamman bär en trött Junior till köket.

05:45 Junior kan tänka sig att äta sojayoghurt. Mamman ställer fram en tallrik. Junior bryter ihop för att det är fel tallrik. Får ny tallrik. Vägrar att äta yoghurten för att det är fel sort (fel märke), kastar tallriken i golvet.

06:00 Mamman lyckas övertala Junior att istället äta en smörgås. Brer på mycket smör. Skär bort kanter. Junior kladdar lite och sjunger en sång: "Ketchup ska prutta, det tycker jag om. Ketchup ska prutta..." Mamman tjatar milt på Junior att börja äta då det börjar bli bråttom.

06:10 Junior äter havrekuddar istället. Mamman får ett spel och går från köket för att borsta tänderna, bädda sängen och packa matlådan.

6:20 Junior har ätit upp havrekuddarna OCH mackan - hurra! Mamman börjar jaga junior för att byta kläder, smörja och ge andningsmedicin. Det slutar med att samtliga moment utförs under milt tvång.

6:30 Egentligen tid för avfärd. Mamman börjar dock nu att klä på ytterkläder på sig själv och Junior. Junior måste samtidigt skruva lite på vagnarna i hallen ("förstår du"), detta är tydligen mycket viktigt och kan inte skippas trots att det är bråttom.

06:40 Junior kan åka ner med hissen om han får hålla cykellysena och trycka på hissknappen. Han trycker i alla fall bara pp EN knapp - yes!

06:45 På med packning, lysen och barn på cykeln (efter att junior har låst upp cykeln lite "förstår du" med hjälp av ett cykellyse). Cyklar till förskolan.

06:50 Framme. Av med ytterkläder, gå genom hela förskolan för att hänga allt på Juniors krok. Gå tillbaks för att lämna Junior på öppnande avdelning. Inte visa att mamman är stressad - då bryter Junior ihop.

07:00 Pussas femton gånger. Kramas och kramas HÅRT tre gånger. Pussas tio gånger till. En glad Junior säger hej då och springer iväg och leker - JA!!! Mamman går till cykeln med lättat hjärta.

07:05 Cyklar till jobbet.

07:30 Framme. Mamman är nu klippt slut och hungrig igen.

Mamman börjar inse hur oerhört lyxigt det var att vara ledig två månader innan förlossningen förra gången. Nu är klockan 20.30 och mamman ska snart sova. För snart öre klockan 05:20 igen och proceduren upprepas...

Får man gnälla lite om man bor i gnällbältet? Just nu känns det som att magen växer lite varje timme. Jag har halsbränna så fort jag äter något och ingenting smakar egentligen. Lite godis kanske, men inte mycket annat ; )

Magen är inte det enda som växer varje sekund, hela kroppen börjar anta michelingubbeproportioner. Jag talar om ödem. Svullna korvfingrar och stabbiga vader. Känner mig inte som världens kap just nu.

Och ont gör det överallt. Det gör ont att sitta, ligga och stå. Och det gör ont att gå. Jag var lite inspirerad att sjunga förut och sjöng: ont det gör ont det gör ont det gör ont det gör ont, tills karln tittade på mig med undrande blick. Men det var meningen att haka upp mig i sången, det gör verkligen ont. Och nån konstig nervsmärta har jag på vänster sida av bröstkorgen - precis som förra graviditeten.

Och nu börjar jag fundera på hur jag har tänkt egentligen - jag ska JOBBA fram till och med beräknad förlossningsdag!!! Tänk om vattnet går när jag sitter med studenterna på bedömningssamtal? Jag får nog helt enkelt sno ett par nätbyxor och en blöja på jobbet för att vara på den säkra sidan. Eller kanske ska köra en allt-i-ett-blöja istället? Beror på vad som gör sig bäst under kläderna ; )

Nä, tackar min lyckliga stjärna över att jag är ledig under jul och nyår i alla fall!

Gah! Vad ger man sig in på när man beslutar sig för att samtidigt som man är höggravid påbörja nästa kurs i magister/masterutbildningen - en kurs som slutar veckan efter beräknad förlossning? Har gått ner i arbetstid i alla fall, men nu återstår ju massor av arbete för att överlämna mitt uppdrag till kollegorna som tar över när jag är föräldraledig. Plus att jag mitt allt detta ska skriva en ansökan till etikprövningsnämnden så att allt är klart inför hösten då jag lovat att börja jobba halvtid igen OCH påbörja min studie. Som inte bara ska bli en magister/masteruppsats utan även en vetenskaplig artikel.

Är det någon slags akademisk form av självskadebeteende? Istället för att skära mig så torterar jag mig på akademisk nivå för att, ja, vad då? Minska stressen? Ångesten? Tillåt mig att skratta: moahahahahahaha!! Den enda ångesten som det akademiska självskadebeteendet lindrar är faktiskt förlossningsångesten - jag hinner inte ens tänka på att jag ska föda barn om mindre än två månader. Fast jag har ruggigt mycket sammandragningar... Och i natt hade jag ont i magen samtidigt som jag i två timmar grubblade över min integrerade kunskapssammanställning. Hoppas att bebisen förstår att det vore lämpligt att bo kvarn magen MINST till beräknad förlossning...

Men som sagt, detta är ju självvalt och det finns så många situationer som kan vara SÅ mycket värre. Och ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Jag ska ju faktiskt vara riktigt tacksam. Jag menar det!

Nu ska jag sova - ett mycket bra sätt att hantera stressen. Underbara sömn (passar på nu, snart vet man ju inte hur mycket man får av den varan...)

Det är tur att vi älskar biologiskt programmerade att älska vår avkomma, tycker mamman. Mamman som haft en ganska slitsam dag på jobbet och som skyndar till förskolan för att hämta junior idag. En junior som inte ville gå hem. En junior som hade målat sig med tuschpennor på händerna. Under fötterna. I öronen.

Junior ville absolutbinte klä på sig, trots att mamman förklarade att det var kallt. Han bråkade och skrek; ålade iväg, kastade mammans stövlar och slet av sig trots strumporna. Både personalen och andra föräldrar tittade på mamman med miner som sa "har hon inte pli på sitt barn?" Till slut fick mamman nog och satte ut junior i sin vagn, utan strumpor på. Junior gallskrek och mamman tvingade på strumporna utomhus. Sedan gick mamman och junior hem under vilda protester, där junior gallskrek hela vägen: "bära mig, bära mig". Hemma tvärvänder junior "nu är jag glad". Mamman är astrött och mindre road. Försöker ändå leka med junior för att hålla honom vaken. Junior grinar så fort han inte får som han vill.

Till slut kommer pappan hem och mamman tillåter sig själv att få ett utbrott och låsa in sig på toaletten och grina ett tag. Sedan samlar hon sig, steker pannkakor till junior samtidigt som junior hysteriskt försöker att flytta sin pappa så att han kan smälla igen dörren till köket. Junior gallskriker. Igen. Vägrar komma till köket och äta pannkakor för att det är "äckligt" och "bläkas". Medan pappan åker och handlar lyckas dock mamman att få i junior två
bläkaspannkakor och sedan ner i badet. Mycket av tuschen försvann men junior är kolsvart i ena örat. ÄNTLIGEN är det läggdags! Mamman fixar iordning junior medan pappan lagar hemmagjorda hamburgare till de vuxna. TV-serie till maten och livet känns nästan lyxigt igen!

Mamman har sammandragningar hela dagen och hoppas, hoppas, hoppas inte att bebisen kommer för tidigt. Hur ska familjen klara av att hantera mer än en liten junior? Det är konstigt att vi är biologiskt programmerade att glömma förlossningssmärtan och plötsligt känna behov av att skaffa fler barn. Som vi som tur är älskar trots allt.

Usch, jag är så arg just nu. Inte bara just nu. Hela tiden. Graviditetshormonerna har verkligen slagit till igen på allvar. Mesta tiden vill jag helst bara slå nån på käften.

Som här om dagen. Jag och karln skulle kolla på en TV-serie på dvd. När avsnittet börjar rulla fattar jag ingenting. En person som var borta i förra avsnittet är helt plötsligt tillbaks. Det går sakta men säkert upp för mig:
-Har du sett ett avsnitt UTAN mig?
-Ja, men jag kan berätta vad som hände...
-Jaha! Men då SKITER jag i det här!!!

Jag är så arg att tar jag mitt täcke med mig ut i vardagsrummet och lägger mig och GRINAR över en så löjlig sak. Pinsamt.

Jag vet att det är normalt att vara arg när man är gravid (jag har läst på familjeliv). Det här svägerskan också.
Tråkigt att hon nu kommer att tveka innan hon hälsar på - hon är rädd för att uppröra den gravida kvinnan ; )

Vad är detta för kultur vi lever i? Varför måste vi framställa oss som så himla bra hela tiden? Då menar jag framför allt i sociala medier. Vi bakar, går på yoga, håller nån trendig diet, har kvalitetstid med vår partner och vi talar hela tiden om hur mycket vi äääääälskar våra barn.

Detta sker i sån utsträckning att man blir en udda människa om man berättar negativa saker. Till exempel så var det flera som höjde på ögonbrynen när jag berättade att jag väntade barn. Jag som inte verkade tycka att det är så kul med barn. Jag som inte berättar ihur mycket jag ääälskar mitt barn. För mig är det liksom underförstått. En självklarhet.

Tycker att det är så enormt befriande att höra om andras jobbiga ungar. Hur de bråkar med sambon om skitsaker. Hur de lodar runt i mjukiskläder och serverar snabbmat till hela familjen. Eller mackor till kvällsmat.

Nä, nu ska jag göra i ordning min lille prins som inte alls är övertrött från förskolan, krånglade med kvällsmaten och hällde ut två hinkar vatten på badrumsgolvet nyss!

Nu fick jag en sån känsla av ångest - tänk om nån är riktigt dum mot min lilla J någon gång! Allra värst om en vuxen skulle kidnappa honom så klart, men det är väl förhoppningsvis inte så vanligt. Men har dom verkligen koll på alla barn på förskolan? Tänk om någon smyger in på gården när dom är ute och leker... Nej usch och fy och vad hemskt!!! Men jag kan ju inte vara med honom dygnets alla timmar!

Och tänk om han skulle vakna upp med meningit och det inte fanns något att göra! HUR ska man kunna ha koll? Jag kan ju inte sitta på akuten med honom jämt, bara för säkerhets skull?!!

Och tänk om något barn är dumt mot honom, så att han blir ledsen och gråter. Och sen inte vill gå till förskolan för att han har ont i magen för att dom är dumma? Hur kan man låta bli att själv vara dum tillbaks mot ett barn som är dumt mot ens barn?

Och hur kan man komma på tanken att skaffa ett till barn som man sen ska oroa sig för? Räcker det inte med ett liksom? Tänker nog inte föda det här barnet - det är bättre att det bor inne i magen där ingen kan kidnappa det, smitta det med meningokocker eller vara dumt mot det. Och så kan jag ju faktiskt ha det med mig över allt, dygnets alla timmar - även på jobbet. Mycket praktiskt!