Gah! Vad ger man sig in på när man beslutar sig för att samtidigt som man är höggravid påbörja nästa kurs i magister/masterutbildningen - en kurs som slutar veckan efter beräknad förlossning? Har gått ner i arbetstid i alla fall, men nu återstår ju massor av arbete för att överlämna mitt uppdrag till kollegorna som tar över när jag är föräldraledig. Plus att jag mitt allt detta ska skriva en ansökan till etikprövningsnämnden så att allt är klart inför hösten då jag lovat att börja jobba halvtid igen OCH påbörja min studie. Som inte bara ska bli en magister/masteruppsats utan även en vetenskaplig artikel.

Är det någon slags akademisk form av självskadebeteende? Istället för att skära mig så torterar jag mig på akademisk nivå för att, ja, vad då? Minska stressen? Ångesten? Tillåt mig att skratta: moahahahahahaha!! Den enda ångesten som det akademiska självskadebeteendet lindrar är faktiskt förlossningsångesten - jag hinner inte ens tänka på att jag ska föda barn om mindre än två månader. Fast jag har ruggigt mycket sammandragningar... Och i natt hade jag ont i magen samtidigt som jag i två timmar grubblade över min integrerade kunskapssammanställning. Hoppas att bebisen förstår att det vore lämpligt att bo kvarn magen MINST till beräknad förlossning...

Men som sagt, detta är ju självvalt och det finns så många situationer som kan vara SÅ mycket värre. Och ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Jag ska ju faktiskt vara riktigt tacksam. Jag menar det!

Nu ska jag sova - ett mycket bra sätt att hantera stressen. Underbara sömn (passar på nu, snart vet man ju inte hur mycket man får av den varan...)