Biologins mystik
Det är tur att vi älskar biologiskt programmerade att älska vår avkomma, tycker mamman. Mamman som haft en ganska slitsam dag på jobbet och som skyndar till förskolan för att hämta junior idag. En junior som inte ville gå hem. En junior som hade målat sig med tuschpennor på händerna. Under fötterna. I öronen.
Junior ville absolutbinte klä på sig, trots att mamman förklarade att det var kallt. Han bråkade och skrek; ålade iväg, kastade mammans stövlar och slet av sig trots strumporna. Både personalen och andra föräldrar tittade på mamman med miner som sa "har hon inte pli på sitt barn?" Till slut fick mamman nog och satte ut junior i sin vagn, utan strumpor på. Junior gallskrek och mamman tvingade på strumporna utomhus. Sedan gick mamman och junior hem under vilda protester, där junior gallskrek hela vägen: "bära mig, bära mig". Hemma tvärvänder junior "nu är jag glad". Mamman är astrött och mindre road. Försöker ändå leka med junior för att hålla honom vaken. Junior grinar så fort han inte får som han vill.
Till slut kommer pappan hem och mamman tillåter sig själv att få ett utbrott och låsa in sig på toaletten och grina ett tag. Sedan samlar hon sig, steker pannkakor till junior samtidigt som junior hysteriskt försöker att flytta sin pappa så att han kan smälla igen dörren till köket. Junior gallskriker. Igen. Vägrar komma till köket och äta pannkakor för att det är "äckligt" och "bläkas". Medan pappan åker och handlar lyckas dock mamman att få i junior två
bläkaspannkakor och sedan ner i badet. Mycket av tuschen försvann men junior är kolsvart i ena örat. ÄNTLIGEN är det läggdags! Mamman fixar iordning junior medan pappan lagar hemmagjorda hamburgare till de vuxna. TV-serie till maten och livet känns nästan lyxigt igen!
Mamman har sammandragningar hela dagen och hoppas, hoppas, hoppas inte att bebisen kommer för tidigt. Hur ska familjen klara av att hantera mer än en liten junior? Det är konstigt att vi är biologiskt programmerade att glömma förlossningssmärtan och plötsligt känna behov av att skaffa fler barn. Som vi som tur är älskar trots allt.
Junior ville absolutbinte klä på sig, trots att mamman förklarade att det var kallt. Han bråkade och skrek; ålade iväg, kastade mammans stövlar och slet av sig trots strumporna. Både personalen och andra föräldrar tittade på mamman med miner som sa "har hon inte pli på sitt barn?" Till slut fick mamman nog och satte ut junior i sin vagn, utan strumpor på. Junior gallskrek och mamman tvingade på strumporna utomhus. Sedan gick mamman och junior hem under vilda protester, där junior gallskrek hela vägen: "bära mig, bära mig". Hemma tvärvänder junior "nu är jag glad". Mamman är astrött och mindre road. Försöker ändå leka med junior för att hålla honom vaken. Junior grinar så fort han inte får som han vill.
Till slut kommer pappan hem och mamman tillåter sig själv att få ett utbrott och låsa in sig på toaletten och grina ett tag. Sedan samlar hon sig, steker pannkakor till junior samtidigt som junior hysteriskt försöker att flytta sin pappa så att han kan smälla igen dörren till köket. Junior gallskriker. Igen. Vägrar komma till köket och äta pannkakor för att det är "äckligt" och "bläkas". Medan pappan åker och handlar lyckas dock mamman att få i junior två
bläkaspannkakor och sedan ner i badet. Mycket av tuschen försvann men junior är kolsvart i ena örat. ÄNTLIGEN är det läggdags! Mamman fixar iordning junior medan pappan lagar hemmagjorda hamburgare till de vuxna. TV-serie till maten och livet känns nästan lyxigt igen!
Mamman har sammandragningar hela dagen och hoppas, hoppas, hoppas inte att bebisen kommer för tidigt. Hur ska familjen klara av att hantera mer än en liten junior? Det är konstigt att vi är biologiskt programmerade att glömma förlossningssmärtan och plötsligt känna behov av att skaffa fler barn. Som vi som tur är älskar trots allt.
Kommentarer
Trackback
