Duvan
"DUNK!" lät det med en väldigt metallisk smäll häromdagen då jag och sambon satt framför TV:n med ytterligare ett spännande avsnitt av Dexter (HUR kan man göra en seriemördare så sympatisk och älskvärd att man hejar på honom genom hela serien?)
"Vad var det?" frågar sambon nervöst.
"...vetinte" svarar jag oengagerat. Sambon ser sig om i lägenheten och verkar klura på vad det var för ljud. Jag fortsätter att noggrant följa spåret efter den vidriga mördaren the Skinner i serien (som till skillnad från Dexter är en simpel och avskyvärd seriemördare.) När avsnittet är slut kilar sambon fram till balkongen för att se om ljudet kom utifrån. Han ropar till:
"Nej! Kolla! HUR har den lyckats med det?"
Jag springer dit för att se det fasansfulla. En duva har lyckats med konststycket att flyga rätt in i balkongväggen. Man ser små avtryck från de små fågelfötterna i snötäcket där den vinglat runt runt på balkonggolvet.
"Har den klarat sig?" frågar jag hoppfullt.
Sambon öppnar balkongdörren och vi kikar ut i natten. Ingen duva i sikte. Vi andas nästan ut och då ser vi den. Den har krupit in under en stol och gosat in huvudet under en filt (nej, vi har ännu inte tagit in utemöbler samt textilier från balkongen, men tur var väl det nu!) som för att söka skydd från snön.
"NÄÄEE!" utbrister både jag och sambon. "Stackars!!!"
Fort, fort börjar vi agera likt läkarteam i Cityakuten. Enligt självklara, inbitna, stereotypa könsroller spelar sambon rollen som läkare och jag den servande sjuksköterskan som skyndsamt hämtar det överläkaren behöver. Han flyttar in duvan under stolen och bygger en skyddande koja kring den med hjälp av dynor och filtar. En filt placeras runt duvans kropp så att den inte ska frysa. Jag hämtar solroskärnor som han lägger brevid duvans näbb så att den ska ha något gott att äta. Åh vad vi tycker synd om den.
"Varför? VARFÖR skulle den flyga in i väggen? VARFÖR?" frågar sig sambon gång på gång med en sådan inlevelse att man skulle kunna tro att det var vårat barn som låg och frös i snön där ute.
"TYST!" skriker jag, "jag vill inte tänka på det!" Förnekelse får en att må bra för stunden.
Nästa morgon vaknar jag och donar i köket som vanligt. Sen så ser jag balkongdörren och får en klump i magen. Jag går dit och öppnar försiktigt dörren. Först vill jag jubla av glädje! Den är borta! Den har legat i värmen och ätit sina små frön och kurerat sig under natten och sedan flugit iväg med nya krafter. Hurra för vårt läkarteam! Vi kanske borde upprätta djurakutcenter och ta hand om skadade djur (strunt i att jag är allergisk)? Sedan ser jag duvan, tryckt mot den kalla stenväggen. Stendöd. Den har krupit bort från filten, bort från de goda fröna och dött. Jag stänger snabbt balkongdörren och går in till sambon som fortfarande ligger kvar i sängen.
"Snyft, snyft" snyftar jag och karln frågar vad det är. "Den är DÖD!!!" kvider jag och borrar ner huvudet i kudden.
"Nej! Nej, nej nej!!" Återigen använder sambon ett så kraftfullt uttryck för sin sorg över duvan att jag häpnar. "Varför, VARFÖR skulle den flyga in i väggen? Varför?"
Så nu ligger det en död duva på vår balkong. Vi vet inte vad vi ska göra med den. Det känns så ovärdigt att kasta den i soporna. Så den får ligga där tills vi bestämt oss för vad som skall ske. Och det slår mig i alla fall, mitt i denna tragedi, att om vi kan vara så engagerade i denna värnlösa lilla duva - vårda den, oroa oss för den och gråta över den, så är vi nog jättebra föräldrar också. För något säger mig att vi är ÄNNU mer engagerade i vår son.
Så tack lilla duva, för att jag fick förstå hur fina vi kan vara.
-mami-
"Vad var det?" frågar sambon nervöst.
"...vetinte" svarar jag oengagerat. Sambon ser sig om i lägenheten och verkar klura på vad det var för ljud. Jag fortsätter att noggrant följa spåret efter den vidriga mördaren the Skinner i serien (som till skillnad från Dexter är en simpel och avskyvärd seriemördare.) När avsnittet är slut kilar sambon fram till balkongen för att se om ljudet kom utifrån. Han ropar till:
"Nej! Kolla! HUR har den lyckats med det?"
Jag springer dit för att se det fasansfulla. En duva har lyckats med konststycket att flyga rätt in i balkongväggen. Man ser små avtryck från de små fågelfötterna i snötäcket där den vinglat runt runt på balkonggolvet.
"Har den klarat sig?" frågar jag hoppfullt.
Sambon öppnar balkongdörren och vi kikar ut i natten. Ingen duva i sikte. Vi andas nästan ut och då ser vi den. Den har krupit in under en stol och gosat in huvudet under en filt (nej, vi har ännu inte tagit in utemöbler samt textilier från balkongen, men tur var väl det nu!) som för att söka skydd från snön.
"NÄÄEE!" utbrister både jag och sambon. "Stackars!!!"
Fort, fort börjar vi agera likt läkarteam i Cityakuten. Enligt självklara, inbitna, stereotypa könsroller spelar sambon rollen som läkare och jag den servande sjuksköterskan som skyndsamt hämtar det överläkaren behöver. Han flyttar in duvan under stolen och bygger en skyddande koja kring den med hjälp av dynor och filtar. En filt placeras runt duvans kropp så att den inte ska frysa. Jag hämtar solroskärnor som han lägger brevid duvans näbb så att den ska ha något gott att äta. Åh vad vi tycker synd om den.
"Varför? VARFÖR skulle den flyga in i väggen? VARFÖR?" frågar sig sambon gång på gång med en sådan inlevelse att man skulle kunna tro att det var vårat barn som låg och frös i snön där ute.
"TYST!" skriker jag, "jag vill inte tänka på det!" Förnekelse får en att må bra för stunden.
Nästa morgon vaknar jag och donar i köket som vanligt. Sen så ser jag balkongdörren och får en klump i magen. Jag går dit och öppnar försiktigt dörren. Först vill jag jubla av glädje! Den är borta! Den har legat i värmen och ätit sina små frön och kurerat sig under natten och sedan flugit iväg med nya krafter. Hurra för vårt läkarteam! Vi kanske borde upprätta djurakutcenter och ta hand om skadade djur (strunt i att jag är allergisk)? Sedan ser jag duvan, tryckt mot den kalla stenväggen. Stendöd. Den har krupit bort från filten, bort från de goda fröna och dött. Jag stänger snabbt balkongdörren och går in till sambon som fortfarande ligger kvar i sängen.
"Snyft, snyft" snyftar jag och karln frågar vad det är. "Den är DÖD!!!" kvider jag och borrar ner huvudet i kudden.
"Nej! Nej, nej nej!!" Återigen använder sambon ett så kraftfullt uttryck för sin sorg över duvan att jag häpnar. "Varför, VARFÖR skulle den flyga in i väggen? Varför?"
Så nu ligger det en död duva på vår balkong. Vi vet inte vad vi ska göra med den. Det känns så ovärdigt att kasta den i soporna. Så den får ligga där tills vi bestämt oss för vad som skall ske. Och det slår mig i alla fall, mitt i denna tragedi, att om vi kan vara så engagerade i denna värnlösa lilla duva - vårda den, oroa oss för den och gråta över den, så är vi nog jättebra föräldrar också. För något säger mig att vi är ÄNNU mer engagerade i vår son.
Så tack lilla duva, för att jag fick förstå hur fina vi kan vara.
-mami-
Skitrygg
Ryggen tar verkligen stryk när man släpar runt på litet barn. När jag skulle gå till jobbet i torsdags (rask takt som vanligt) sved det till i ryggen och jag blev helt orörlig i ländryggen. Fick sedan gå som mycket gammal gumma hela arbetspaset (tur att jag slutade kl 13.00 i alla fall) innan jag vacklade hemåt. Snälla sambon hade tappat upp ett bad till mig när jag kom hem, men det hjälpte föga. Ryggen känns helpaj. Väntar nu med spänning på mitt första ryggskott (akut lumbago.)
Försöker fortfarande att inte böja ryggen så mycket, lyfta med benen osv, men det är inte jättelätt när man har en bebis som ska klättra på allt, som vrider sig som en mask på metkrok när man ska A) byta hans blöja B) klä på eller av honom eller C) när man försöker få honom att sitta still en stund i knäet. Det är svårt att hinna tänka på att det är benen som ska böjas när man kastar sig fram för att hindra bebisen från att slå i något hårt när hans ben inte riktigt bär som de ska.
Idag ramlade han riktigt hårt rakt bakåt i parketten så att det small och ekade i hela vardagsrummet. Han blev förstås jätteledsen och låg nära, nära på mitt bröst för att bli tröstad. Låg så länge, alldeles stilla, tills han somnade! Också ett sätt för att få dom att sova lite på förmiddagen.. Tänk att det ska krävas allvarliga skador för att de ska slappna av och vila en stund! Nu var nog skadan i och för sig inte så allvarlig, för när han vaknade sken han som en sol igen. Men dagen har fortsatt i samma anda. Junior har slagit i bakhuvudet ytterligare ett par gånger samt fått en ordentlig kyss på ena kinden då han försökte krypa in i tvättmaskinen och fötterna gled iväg åt olika håll (tänk Bambi på hal is.)
Ord som brukas mest just nu:
- Nej. NEJ sa jag!
- Inte där.
- Aj, aj!
- Titta HÄR!
- Försiktigt!
Funderar allvarligt på att plocka bort ALLT olämpligt från bebishöjd samt införskaffa mjuk hjälm till junior. Och eventuell lugnande medicin till mig själv beroende på vilken effekt borttagandet av saker samt hjälmen får.
-mami-
Försöker fortfarande att inte böja ryggen så mycket, lyfta med benen osv, men det är inte jättelätt när man har en bebis som ska klättra på allt, som vrider sig som en mask på metkrok när man ska A) byta hans blöja B) klä på eller av honom eller C) när man försöker få honom att sitta still en stund i knäet. Det är svårt att hinna tänka på att det är benen som ska böjas när man kastar sig fram för att hindra bebisen från att slå i något hårt när hans ben inte riktigt bär som de ska.
Idag ramlade han riktigt hårt rakt bakåt i parketten så att det small och ekade i hela vardagsrummet. Han blev förstås jätteledsen och låg nära, nära på mitt bröst för att bli tröstad. Låg så länge, alldeles stilla, tills han somnade! Också ett sätt för att få dom att sova lite på förmiddagen.. Tänk att det ska krävas allvarliga skador för att de ska slappna av och vila en stund! Nu var nog skadan i och för sig inte så allvarlig, för när han vaknade sken han som en sol igen. Men dagen har fortsatt i samma anda. Junior har slagit i bakhuvudet ytterligare ett par gånger samt fått en ordentlig kyss på ena kinden då han försökte krypa in i tvättmaskinen och fötterna gled iväg åt olika håll (tänk Bambi på hal is.)
Ord som brukas mest just nu:
- Nej. NEJ sa jag!
- Inte där.
- Aj, aj!
- Titta HÄR!
- Försiktigt!
Funderar allvarligt på att plocka bort ALLT olämpligt från bebishöjd samt införskaffa mjuk hjälm till junior. Och eventuell lugnande medicin till mig själv beroende på vilken effekt borttagandet av saker samt hjälmen får.
-mami-
Barna i Bullerbyn
Det snöar ute. Det blåser och stormar så att det viner i fönstren och balkongdörren. Attans, jag och junior som skulle gå till biblioteket idag. Blir alltså inte av. För det finns dåliga väder och dåliga kläder och dåliga väder och bra kläder. Men i vissa väder räcker inte ens bra kläder till, detta är typexemplet på sådant. Ursäkta svamlet.
När det är sånt här snöoväder kommer jag osökt att tänka på Bullerbyn, när barna från Bullerbyn fick gå tidigare från skolan p.g.a. snöstormen och hamnar hos den läskige och vresige skomakare Snäll, tills Lasses pappa äntligen råkar köra förbi med häst och släde (alla minns väl episoden: "stäng dörra!") Åh, vad juligt och mysigt det är med Bullerbyn. Vilka härliga tider!
Kom även att tänka på Bullerbyn (som verkligen talade till mig i mina barndomsår, tydligen) när grannhuset byggs upp så sakteliga utanför juniors fönster. Det kommer att stå relativt nära vårat hus och jag fantiserade om att det kanske kommer att vara fönster i samma höjd som juniors, där ett annat barn kommer att bo. Då kunde de, precis som Lasse och Olle i Bullerbyn (eller var det Bosse och Olle? Strunt samma! Som två av barna i Bullerbyn) spänna upp en lina mellan fönstren och sätta dit en liten korg på denna så att de kunde skicka lappar till varandra mellan fönstren. Sedan väcktes jag ur min fina dagdröm genom vissheten om att dagens barn inte kommer att ha något behov av att skicka lappar i korgar mellan fönstren eftersom att det förmodligen kommer att gå fortare att skicka iväg ett sms med förkortningar som deras föräldrar inte har en aaaing om vad de betyder (precis som att våra barn inte kommer att ha en aaaning om vad Bullerbyn är). Eller peta på varandra via facebook (eller vad det är man gör.) Inser till min fasa att junior kanske inte ens kommer att ha ett behov av att träffa sina vänner i verkliga livet. Han kanske kommer att han fullt upp med att uppdatera sin status på facebook samt chatta med kompisarna på datorn. Det enda positiva med den utvecklingen är att han även kan ha sina husdjur på datorn och alltså inte behöver hata sin mamma för att hon är så förbannat allergisk.
Och nu inser jag att jag, precis som alla föräldragenerationer före mig, sitter och förfasas över ungdomens framtid och undrar hur detta leverne på något sätt kan föra något gott med sig. Undrar om det är detta som är definitionen på "att vara vuxen"?
-mami-
När det är sånt här snöoväder kommer jag osökt att tänka på Bullerbyn, när barna från Bullerbyn fick gå tidigare från skolan p.g.a. snöstormen och hamnar hos den läskige och vresige skomakare Snäll, tills Lasses pappa äntligen råkar köra förbi med häst och släde (alla minns väl episoden: "stäng dörra!") Åh, vad juligt och mysigt det är med Bullerbyn. Vilka härliga tider!
Kom även att tänka på Bullerbyn (som verkligen talade till mig i mina barndomsår, tydligen) när grannhuset byggs upp så sakteliga utanför juniors fönster. Det kommer att stå relativt nära vårat hus och jag fantiserade om att det kanske kommer att vara fönster i samma höjd som juniors, där ett annat barn kommer att bo. Då kunde de, precis som Lasse och Olle i Bullerbyn (eller var det Bosse och Olle? Strunt samma! Som två av barna i Bullerbyn) spänna upp en lina mellan fönstren och sätta dit en liten korg på denna så att de kunde skicka lappar till varandra mellan fönstren. Sedan väcktes jag ur min fina dagdröm genom vissheten om att dagens barn inte kommer att ha något behov av att skicka lappar i korgar mellan fönstren eftersom att det förmodligen kommer att gå fortare att skicka iväg ett sms med förkortningar som deras föräldrar inte har en aaaing om vad de betyder (precis som att våra barn inte kommer att ha en aaaning om vad Bullerbyn är). Eller peta på varandra via facebook (eller vad det är man gör.) Inser till min fasa att junior kanske inte ens kommer att ha ett behov av att träffa sina vänner i verkliga livet. Han kanske kommer att han fullt upp med att uppdatera sin status på facebook samt chatta med kompisarna på datorn. Det enda positiva med den utvecklingen är att han även kan ha sina husdjur på datorn och alltså inte behöver hata sin mamma för att hon är så förbannat allergisk.
Och nu inser jag att jag, precis som alla föräldragenerationer före mig, sitter och förfasas över ungdomens framtid och undrar hur detta leverne på något sätt kan föra något gott med sig. Undrar om det är detta som är definitionen på "att vara vuxen"?
-mami-
Lusse lelle
Lussandet på jobbet gick bra! Little J var så söt så i sin lilla pepparkaksdräkt och jag fick inte hålla honom själv i länga stunder... Skönt med händerna fria när det serverades god glögg, pepparkakor och lussebullar efter tågandet. Patienterna tyckte att luciatåget var vackert och det kändes oerhört fint att sprida lite julstämning hos de sjuka och svaga. Väligt nobelt. Väldigt Florence Nightingale (fast mer Florence Nattlinnegale) även om jag inte tågade med ljus utan pepparkaksbebbe. Junior var fascinerad av hela konceptet och höll god min i nästan alla patientsalar. Vid något tillfälle blev det litre läskigt, men det gick fort över. Liiiite trötta var vi vid dagens slut, men det var det värt!
Idag har lillen fått TBC-vaccin och jag var livrädd innan vi skulle dit. Hade ångest hela dagen och pussade, pussade, pussade på honom i förväg liksom för att be om ursäkt för det onda han skulle utsättas för. I väntrummet utanför BVC hör vi hur en bebis fullkomligt gallskriker i plågor där inne. Jag kallsvettas. Junior leker. Det kom i alla fall en 10 månaders-flicka till väntrummet och efter att ha spanat in henne ett tag ansåg junior att hon var en värdig lekkamrat och de kröp runt och pillarade lite på leksakerna tillsammans. Jag och den andra mamman kunde småprata lite, hennes tjej skulle också vaccineras.
När det väl var vår tur och jag satt och tvångshöll junior hårt, hårt för att han inte skulle fly undan sprutan hade jag vrålmycket ångest. Men det gick hur bra som helst. Han gnydde till lite och blev lite arg för att han satt fast, men så fort det var klart skakade han på armen några gånger och började leka. Jag och BVC-sköterskan pustade ut och torkade svetten från våra pannor. Vilka veklingar. Jättenervösa... Och båda sjuksköterskor (antar att hon tyckte att det var jobbigt att sticka en bebis till en sjuksköterska, jag själv gillar inte att sticka patienter som är sjuksköterskor eller dyl., man är så rädd att det ska gå dåligt.)
Varför är det så här?: När mammor träffas jämför man barnen. Frågar: "Har han börjat att gå än?" "Har han några tänder?" "Kan hon sitta själv?" osv. Och om någon mamma svarar nej så börjar man säga överslätande saker som ska trösta mamman, typ: "ja, men det är ju SÅ olika, han är SÄKERT tidig med något annat!", ungefär som att mamman skulle bli ledsen bara för att hennesa bebis inte har fått några tänder än. Hörrni, jag BLIR inte ledsen för att junior inte har en endaste gadd än! Det är inget som varken jag eller han kan påverka... Han är inte sämre för det liksom... Så nästa gång ni får svaret "nej" på frågan om han har några tänder behöver ni inte berömma honom för att han kan krypa, äta mat eller något annat. Så ni vet.
Nu ska jag dona lite här hemma innan jag lägger mig. Ska jobba imorgon!
-mami-
Idag har lillen fått TBC-vaccin och jag var livrädd innan vi skulle dit. Hade ångest hela dagen och pussade, pussade, pussade på honom i förväg liksom för att be om ursäkt för det onda han skulle utsättas för. I väntrummet utanför BVC hör vi hur en bebis fullkomligt gallskriker i plågor där inne. Jag kallsvettas. Junior leker. Det kom i alla fall en 10 månaders-flicka till väntrummet och efter att ha spanat in henne ett tag ansåg junior att hon var en värdig lekkamrat och de kröp runt och pillarade lite på leksakerna tillsammans. Jag och den andra mamman kunde småprata lite, hennes tjej skulle också vaccineras.
När det väl var vår tur och jag satt och tvångshöll junior hårt, hårt för att han inte skulle fly undan sprutan hade jag vrålmycket ångest. Men det gick hur bra som helst. Han gnydde till lite och blev lite arg för att han satt fast, men så fort det var klart skakade han på armen några gånger och började leka. Jag och BVC-sköterskan pustade ut och torkade svetten från våra pannor. Vilka veklingar. Jättenervösa... Och båda sjuksköterskor (antar att hon tyckte att det var jobbigt att sticka en bebis till en sjuksköterska, jag själv gillar inte att sticka patienter som är sjuksköterskor eller dyl., man är så rädd att det ska gå dåligt.)
Varför är det så här?: När mammor träffas jämför man barnen. Frågar: "Har han börjat att gå än?" "Har han några tänder?" "Kan hon sitta själv?" osv. Och om någon mamma svarar nej så börjar man säga överslätande saker som ska trösta mamman, typ: "ja, men det är ju SÅ olika, han är SÄKERT tidig med något annat!", ungefär som att mamman skulle bli ledsen bara för att hennesa bebis inte har fått några tänder än. Hörrni, jag BLIR inte ledsen för att junior inte har en endaste gadd än! Det är inget som varken jag eller han kan påverka... Han är inte sämre för det liksom... Så nästa gång ni får svaret "nej" på frågan om han har några tänder behöver ni inte berömma honom för att han kan krypa, äta mat eller något annat. Så ni vet.
Nu ska jag dona lite här hemma innan jag lägger mig. Ska jobba imorgon!
-mami-
Pepparkaksdräkten!!
Här är den bedårande pepparkaksdräkten!
Bedårande!
-mami-
Bedårande!
-mami-
Pepparkaksbebbe
Puh! Junior sover, lägenheten är städad och jag har duschat. Frid, frid frid!
Junior har idag varit mer än lovligt svårsövd, kan bero på att han sovit bra i natt. Han vaknade till vid 23.30-snåret igår av att hans taklampa helt plötsligt tändes! Mycket läskigt och jag som besitter en otroligt livlig fantasi och rädsla för övernaturliga saker blev så klart skitskraj och tog med mig junior in i vårt sovrum och stängde dörren om oss som skydd mot allt det onda. Sedan har vi sovit helt okej! Han kanske vaknade någon gång för att få nappen, men välling ville han inte ha förrän 06.00! Och då är det ju faktiskt morgon... Men vi gick och lade oss en stund till och vaknade vid 09.00... = )
Sen har han inte velat sova på dagen idag. Vid klockan 13.30 gick jag ut med honom i vagnen och tänkte att jag promenerar med honom i två timmar, bara han SOVER! Han somnade på en gång men vaknade redan efter 45 minuter. Och ville inte somna om. En trött bebis stupade sedan i säng klockan 18.30 här hemma.. Utan allt för mycket bråk och skrik.
Idag har jag tagit bort skötbordet eftersom att virvelvinden klättrar på det så att det nästan välter och så får han tag i hudcremerna på det som skall "förvaras utom räckhåll för barn." Det går ju ändå inte att sköta honom på skötbordet längre.
Imorgon ska jag och virvelvinden lussa på jobbet. Klockan 06.00. Vi måste gå upp 04.45 senast för att hinna... Vad gör man inte för patienterna? (Eller rättare sagt för arbetsgemenskapen, vi går dit för att mysa med kollegorna helt enkelt!) Virvelvinden ska vara utklädd till pepparkaksgubbe i en bedårande dress från Lindex. Vet inte hur det ska gå - jag ville äta upp honom redan innan han hade dräkten på sig, och med denna på är han ju helt oemotståndlig. Men jag får väl behärska mig helt enkelt.
Och då heter det ju inte pepparkaksgubbe, utan pepparkaksbebbe!
-mami-
Junior har idag varit mer än lovligt svårsövd, kan bero på att han sovit bra i natt. Han vaknade till vid 23.30-snåret igår av att hans taklampa helt plötsligt tändes! Mycket läskigt och jag som besitter en otroligt livlig fantasi och rädsla för övernaturliga saker blev så klart skitskraj och tog med mig junior in i vårt sovrum och stängde dörren om oss som skydd mot allt det onda. Sedan har vi sovit helt okej! Han kanske vaknade någon gång för att få nappen, men välling ville han inte ha förrän 06.00! Och då är det ju faktiskt morgon... Men vi gick och lade oss en stund till och vaknade vid 09.00... = )
Sen har han inte velat sova på dagen idag. Vid klockan 13.30 gick jag ut med honom i vagnen och tänkte att jag promenerar med honom i två timmar, bara han SOVER! Han somnade på en gång men vaknade redan efter 45 minuter. Och ville inte somna om. En trött bebis stupade sedan i säng klockan 18.30 här hemma.. Utan allt för mycket bråk och skrik.
Idag har jag tagit bort skötbordet eftersom att virvelvinden klättrar på det så att det nästan välter och så får han tag i hudcremerna på det som skall "förvaras utom räckhåll för barn." Det går ju ändå inte att sköta honom på skötbordet längre.
Imorgon ska jag och virvelvinden lussa på jobbet. Klockan 06.00. Vi måste gå upp 04.45 senast för att hinna... Vad gör man inte för patienterna? (Eller rättare sagt för arbetsgemenskapen, vi går dit för att mysa med kollegorna helt enkelt!) Virvelvinden ska vara utklädd till pepparkaksgubbe i en bedårande dress från Lindex. Vet inte hur det ska gå - jag ville äta upp honom redan innan han hade dräkten på sig, och med denna på är han ju helt oemotståndlig. Men jag får väl behärska mig helt enkelt.
Och då heter det ju inte pepparkaksgubbe, utan pepparkaksbebbe!
-mami-
Nattlig lek
Åh. Förr var virvelvind svår att söva på dagen, men det gick bra på kvällen när han var så trött så. Ikväll var han JÄTTETRÖTT vid läggningen, men när man lägger ner honom i sin säng jobbar han upp sig och virvlar runt, runt ,runt och gnäller samtidigt för att han egentligen är så trött... Han VILL INTE somna!
I natt hade jag över honom till vår säng i sedvanlig ordning och vid 01.00 vaknade han till ordenligt och ville leka, krypa, klättra och busa. Jag låg stilla i mörket och låtsades sova. Han drog i min näsa och mitt hår. Han var vaken tills 03.30 då han fick välling och somnade om vid 04.00 och sov sedan till 07.30. Visst är det väl ljuvligt med bebisar?
Nu tog det 40 minuter att få honom att komma till ro så att han somnade. Samtidigt hade jag (i tron om att han skulle somna själv som vanligt) påbörjat ett kola kok (koka kola, haha!) (jag vet, det är inte ens kul). När virvelvind inte somnade utan härjade fritt i sitt rum blev lilla mamman stressad och mätte fel på en ingrediens. Lilla mamman fick dubbla satsen för att rädda det hela. Alla som kokat kola vet hur lång tid det tar att koka en DUBBEL sats kola. Så nu ska jag koka kola hela kvällen.
God jul!
-mami-
I natt hade jag över honom till vår säng i sedvanlig ordning och vid 01.00 vaknade han till ordenligt och ville leka, krypa, klättra och busa. Jag låg stilla i mörket och låtsades sova. Han drog i min näsa och mitt hår. Han var vaken tills 03.30 då han fick välling och somnade om vid 04.00 och sov sedan till 07.30. Visst är det väl ljuvligt med bebisar?
Nu tog det 40 minuter att få honom att komma till ro så att han somnade. Samtidigt hade jag (i tron om att han skulle somna själv som vanligt) påbörjat ett kola kok (koka kola, haha!) (jag vet, det är inte ens kul). När virvelvind inte somnade utan härjade fritt i sitt rum blev lilla mamman stressad och mätte fel på en ingrediens. Lilla mamman fick dubbla satsen för att rädda det hela. Alla som kokat kola vet hur lång tid det tar att koka en DUBBEL sats kola. Så nu ska jag koka kola hela kvällen.
God jul!
-mami-
Ett brev kom...
När jag gick i nian bad vår klassföreståndare oss att skriva vad vi trodde att vi skulle göra om 10-15 år. Han tog sedan hand om dessa dokument. Detta hade jag helt glömt. Klassföreståndaren hade dock sparat dessa papper och i veckan kom ett brev hem hit... Klassföreståndaren skrev och påminde om att vi hade siat om vår framtid och att han nu ville återlämna våra teorier om hur våra liv skulle se ut i framtiden. Han berättade också vad han själv hade gjort dessa 10 år och gav önskemål om att vi skulle skriva tillbaks till honom och berätta hur livet ser ut för oss idag.
Kul grej! Särskilt eftersom att jag hade glömt bort att detta hade ägt rum. Önskar att jag hade varit lite mer detaljerad i min beskrivning av framtiden, men det var kul läsning i alla fall! Jag förutspådde hur mitt liv skulle se ut om 15 år, så när jag är 30 alltså. Här är min version av hur jag som 15-åring trodde att livet skulle se ut vid 30 (då är man ju vuxen och jättegammal....):
" Mitt liv i framtiden - 15 år.
För det första: Inga lösnaglar... Men jag kan faktiskt se mig själv som artist faktiskt... Jag lär väl gå estetiska musik på gymnasiet eller natur. Det kan man aldrig veta, men någon av dessa linjer blir det. Jag ska alltså bli känd... mingla runt på partyn och annat skojj. Men det är inte kändisskapet som lockar mest, jag älskar att sjunga också o så. Jag och min kusin ska bilda typ ett litet band (?) eller nåt... Hon ska rappa och jag ska sjunga, vi lär väl bo ihop med... men nej, inte när jag är 30! När jag är 30 är jag nog djurskötare på Kolmården, för svenska djur allså typ hästar, åsnor, kossor och getter... dom är väldigt trevliga... Detta är efter mitt kändisskap, för jag ska bli känd, även om jag måste sjunga något skit som Max Martin har skrivit! Helst vill jag skriva min musik själv, det är mer äkta. Jag ska i alla fall ha massor av vänner och bekanta. Jag ska ha hus i USA, Stockholm (Östermalm) och Frankrike som jag kan flytta omkring emellan."
Det är ju SÅ synd att jag hade glömt bort denna framtidsvision! Nu känns det som att jag har hamnat på fel spår i livet... Jag har ju bara fyra år på mig nu att bli känd, köpa hus i USA, Stockholm (Östermalm) och i Frankrike, innan jag ska dra mig tillbaks och bli djurskötare på Kolmården... Jag måste nog kontakta Max Martin ASAP och sätta bollen i rullning helt enkelt... Om inte jag och kusinen ska ta och starta det där "bandet" ändå.. Vi kan ju ta med barnen som kan doa eller nåt.. Lösnaglarna stämmer ju i alla fall, det får man ju inte ha som sjuksköterska... ; )
Jag och karln har fått ett gott skratt i alla fall. Hoppas nu att jag kan sprida mer glädje så här i juletider! = )
-mami-
Kul grej! Särskilt eftersom att jag hade glömt bort att detta hade ägt rum. Önskar att jag hade varit lite mer detaljerad i min beskrivning av framtiden, men det var kul läsning i alla fall! Jag förutspådde hur mitt liv skulle se ut om 15 år, så när jag är 30 alltså. Här är min version av hur jag som 15-åring trodde att livet skulle se ut vid 30 (då är man ju vuxen och jättegammal....):
" Mitt liv i framtiden - 15 år.
För det första: Inga lösnaglar... Men jag kan faktiskt se mig själv som artist faktiskt... Jag lär väl gå estetiska musik på gymnasiet eller natur. Det kan man aldrig veta, men någon av dessa linjer blir det. Jag ska alltså bli känd... mingla runt på partyn och annat skojj. Men det är inte kändisskapet som lockar mest, jag älskar att sjunga också o så. Jag och min kusin ska bilda typ ett litet band (?) eller nåt... Hon ska rappa och jag ska sjunga, vi lär väl bo ihop med... men nej, inte när jag är 30! När jag är 30 är jag nog djurskötare på Kolmården, för svenska djur allså typ hästar, åsnor, kossor och getter... dom är väldigt trevliga... Detta är efter mitt kändisskap, för jag ska bli känd, även om jag måste sjunga något skit som Max Martin har skrivit! Helst vill jag skriva min musik själv, det är mer äkta. Jag ska i alla fall ha massor av vänner och bekanta. Jag ska ha hus i USA, Stockholm (Östermalm) och Frankrike som jag kan flytta omkring emellan."
Det är ju SÅ synd att jag hade glömt bort denna framtidsvision! Nu känns det som att jag har hamnat på fel spår i livet... Jag har ju bara fyra år på mig nu att bli känd, köpa hus i USA, Stockholm (Östermalm) och i Frankrike, innan jag ska dra mig tillbaks och bli djurskötare på Kolmården... Jag måste nog kontakta Max Martin ASAP och sätta bollen i rullning helt enkelt... Om inte jag och kusinen ska ta och starta det där "bandet" ändå.. Vi kan ju ta med barnen som kan doa eller nåt.. Lösnaglarna stämmer ju i alla fall, det får man ju inte ha som sjuksköterska... ; )
Jag och karln har fått ett gott skratt i alla fall. Hoppas nu att jag kan sprida mer glädje så här i juletider! = )
-mami-
Putbuk
Nu står klart att nackdelen med att sluta amma är att man inte kan äta den där extra chokladkakan om dagen som man vant sig vid. Det jobbiga för mig med amningen och ätandet var ju i och för sig att jag inte kunde äta den där chokladkakan ändå, eftersom att det är mjölk i den. Men jag kunde ju unna mig annat gott... Nu är byxorna som passat bra tidigare lite trånga känner jag... Helt plötsligt, bara så där.
Magen är ett kapitel för sig. Det känns som att den helt plötligt har blivit större, bara den senaste månaden. Hm. Den putar ut. Ser inte fet ut. Ser enbart gravid ut. Vilket jag inte är, så det är ingen förklaring till denna putande buk. Jag gör desperat magövningar varje dag för att strama upp muskulaturen i buken så att den ska bli platt och fin, men den putar bara mer och mer för varje dag känns det som. Nu går jag och hoppas för mig själv att det hela är ett gigantiskt bråck som är orsaken till putbuken. För då är det inte mitt fel och jag kan faktiskt inte göra något åt putbråcket. Så det så.
Det dumma är att vi är inne mitt i december och julen närmar sig med stormsteg. Samtidigt har jag cirka 22 bra anledningar till att tröstäta just nu. Tröstätning, juletider samt önskemål om viktminskning är en svår, nästintill omöjlig kombination. Hjälp!
-mami-
Magen är ett kapitel för sig. Det känns som att den helt plötligt har blivit större, bara den senaste månaden. Hm. Den putar ut. Ser inte fet ut. Ser enbart gravid ut. Vilket jag inte är, så det är ingen förklaring till denna putande buk. Jag gör desperat magövningar varje dag för att strama upp muskulaturen i buken så att den ska bli platt och fin, men den putar bara mer och mer för varje dag känns det som. Nu går jag och hoppas för mig själv att det hela är ett gigantiskt bråck som är orsaken till putbuken. För då är det inte mitt fel och jag kan faktiskt inte göra något åt putbråcket. Så det så.
Det dumma är att vi är inne mitt i december och julen närmar sig med stormsteg. Samtidigt har jag cirka 22 bra anledningar till att tröstäta just nu. Tröstätning, juletider samt önskemål om viktminskning är en svår, nästintill omöjlig kombination. Hjälp!
-mami-
Veckans update
Okej, dags för update:
Junior har mer och mer börjat att ta riktiga krypsteg här och var. Men när det går för långsamt blir det militär-ålande igen. Han ska resa sig vid allt han kommer över också. Även saker som inte är så stabila. Exempelvis små leksaker eller filtar som hänger ner från sängar etc. Detta resulterar i att junior ramlat mycket den senaste veckan. Och gråtit.
Han har också blivit helt o m ö j l i g att byta på på skötbordet. HELT omöjlig. Han ska helst stå och hoppa samtidigt som man torkar bajs från hans lilla rumpa. Han inser inte att det är svårt att vara förälder ibland. Igår hade han och hans far en fight vid blöjbytet som tog 15 minuter istället för två. När jag kom hem langades bebisen snabbt över till mig med orden: "nu får DU byta."
Jag har jobbat två dagar denna vecka! Bara halvdagar, vilket är helt perfekt. Man skulle ha det så jämt - två dagar i veckan a 6 timmar. Men heltidslön så klart. Kanske ska ringa facket och se vilka möjligheter som finns...?
Jag har bakat knäck Två satser blev det - hela 140 st knäck (knäckar? Vad är pluralformen egentligen?) som jag efter allt slit upptäckte hade blivit alldeles för lösa. Nu måste de stå i frysen och ätas inom två minuter efter att man tagit ut dem från frysen, annars fastnar pappret. Tanken med knäcken var att jag skulle ta med dem på julfirandet hos mina föräldrar. Svägerskan bakar ju massor av julgodis, men det enda hon inte vill baka är knäck - perfekt då det är det enda JAG vill baka! Men nu står jag alltså här med 140 värdelösa knäck (knäck's? Vad ÄR pluralformen egentligen?) Jag funderar på det groteska i att äta hela burken själv och sedan sno ihop en ny sats at ta med mig. Intalar mig själv att det är någt mindre groteskt om jag tar ett lager i taget och sakta men säkert jobbar mig igenom de dubbla knäcksatserna. Lite som en julkalender - några knäck om dagen. Knäck är så gott. Jag kom på i år vad det smakar: Kalle Ankas julafton. När jag provsmakade årets första knäck fick jag tydliga bilder av Kalles jul i huvudet och visste direkt att det är SÅ knäck smakar!
Junior har blivit OMÖJLIG att söva på dagtid. Han måste i princip vara så trött att han nästan svimmar - då kanske man kan lägga honom i sin säng och hoppas på tur att han somnar. Annars får han ny energi när man lägger honom ner och far runt som en vilde i sängen. Vi har ett nytt smeknamn på honom: Virvelvind. Annars måste man tvångshålla virvelvinden i sin famn tills han slappnar av och eventuellt ger upp. Och somnar. Och sover 30 min. Är så orolig över att han sover för lite. Det finns ju nya studier som menar på att barn som sover för lite hamnsar efter i utvecklingen.
Läser om Annika Lantz bok "9 1/2 månad" och slås av likheterna mellan ett kolikbarn och ett mjölkproteinallergiskt barn. Jag läste boken när jag var gravid, men kom inte ihåg att hon sov så lite när jag själv var i sömnhelvetet. Nu inser jag att junior sovit EXAKT lika lite som ett kolikbarn. Annika gick också och lade sig kl. 20.00 på kvällarna för att få mer än 1,5 timmar sammanhängande sömn. Hennes barn vaknade också 22, 00, 02, 04 och 06 samt vred sig som en ål i sängen däremellan. Så numera när jag ska förklara för folk hur illa mitt första halvår med bebis har varit (sömnmässigt alltså) ska jag säga att han hade kolik i ett halvår. För om man säger att han sovit dåligt tror folk att man är bortskämd och vill ha 8 timmars sammanhängande sömn. Att man är kinkig för att man får gå upp någon gång på natten till sitt barn. "Barn vaknar ju på natten - så är det för alla", osv. Men nej. Det är inte lika för alla.
Junior sover fortfarande inte hela nätter (6 timmar i sträck) speciellt ofta. Han vaknar numera på nätterna vid 00-snåret och sitter upp i sängen, drar nappen längs med spjälorna, kryper runt och leker. Skriker en stund. De trötta föräldrarna som inte orkar ta tag i det längre lyfter över bebisen till sin säng. Efter tre (3) nätter med denna procedur blir bebisen hysterisk om han inte får sova i föräldrarnas säng då han vaknar mitt i natten. Suck. Ger man dem fingret... Så nu har han tagit hela handet, och armen. Nu vaknar man vid 4.30 av att en bebis sitter upp och slår på en, river en i ansiktet eller något annat charmigt. Då är det bara att masa sig upp och göra välling så att han kan sova en stund till. För det är omöjligt att han somnar om utan vällingen där på morgonkvisten.
Så är det alltså nu för tiden. Idag ska jag och junior gå till arbetskamraten och hennes lilla tös. Det ska bli kul att träffa dem igen, det var ett tag sedan sist!
Hej så länge!
-mami-
Junior har mer och mer börjat att ta riktiga krypsteg här och var. Men när det går för långsamt blir det militär-ålande igen. Han ska resa sig vid allt han kommer över också. Även saker som inte är så stabila. Exempelvis små leksaker eller filtar som hänger ner från sängar etc. Detta resulterar i att junior ramlat mycket den senaste veckan. Och gråtit.
Han har också blivit helt o m ö j l i g att byta på på skötbordet. HELT omöjlig. Han ska helst stå och hoppa samtidigt som man torkar bajs från hans lilla rumpa. Han inser inte att det är svårt att vara förälder ibland. Igår hade han och hans far en fight vid blöjbytet som tog 15 minuter istället för två. När jag kom hem langades bebisen snabbt över till mig med orden: "nu får DU byta."
Jag har jobbat två dagar denna vecka! Bara halvdagar, vilket är helt perfekt. Man skulle ha det så jämt - två dagar i veckan a 6 timmar. Men heltidslön så klart. Kanske ska ringa facket och se vilka möjligheter som finns...?
Jag har bakat knäck Två satser blev det - hela 140 st knäck (knäckar? Vad är pluralformen egentligen?) som jag efter allt slit upptäckte hade blivit alldeles för lösa. Nu måste de stå i frysen och ätas inom två minuter efter att man tagit ut dem från frysen, annars fastnar pappret. Tanken med knäcken var att jag skulle ta med dem på julfirandet hos mina föräldrar. Svägerskan bakar ju massor av julgodis, men det enda hon inte vill baka är knäck - perfekt då det är det enda JAG vill baka! Men nu står jag alltså här med 140 värdelösa knäck (knäck's? Vad ÄR pluralformen egentligen?) Jag funderar på det groteska i att äta hela burken själv och sedan sno ihop en ny sats at ta med mig. Intalar mig själv att det är någt mindre groteskt om jag tar ett lager i taget och sakta men säkert jobbar mig igenom de dubbla knäcksatserna. Lite som en julkalender - några knäck om dagen. Knäck är så gott. Jag kom på i år vad det smakar: Kalle Ankas julafton. När jag provsmakade årets första knäck fick jag tydliga bilder av Kalles jul i huvudet och visste direkt att det är SÅ knäck smakar!
Junior har blivit OMÖJLIG att söva på dagtid. Han måste i princip vara så trött att han nästan svimmar - då kanske man kan lägga honom i sin säng och hoppas på tur att han somnar. Annars får han ny energi när man lägger honom ner och far runt som en vilde i sängen. Vi har ett nytt smeknamn på honom: Virvelvind. Annars måste man tvångshålla virvelvinden i sin famn tills han slappnar av och eventuellt ger upp. Och somnar. Och sover 30 min. Är så orolig över att han sover för lite. Det finns ju nya studier som menar på att barn som sover för lite hamnsar efter i utvecklingen.
Läser om Annika Lantz bok "9 1/2 månad" och slås av likheterna mellan ett kolikbarn och ett mjölkproteinallergiskt barn. Jag läste boken när jag var gravid, men kom inte ihåg att hon sov så lite när jag själv var i sömnhelvetet. Nu inser jag att junior sovit EXAKT lika lite som ett kolikbarn. Annika gick också och lade sig kl. 20.00 på kvällarna för att få mer än 1,5 timmar sammanhängande sömn. Hennes barn vaknade också 22, 00, 02, 04 och 06 samt vred sig som en ål i sängen däremellan. Så numera när jag ska förklara för folk hur illa mitt första halvår med bebis har varit (sömnmässigt alltså) ska jag säga att han hade kolik i ett halvår. För om man säger att han sovit dåligt tror folk att man är bortskämd och vill ha 8 timmars sammanhängande sömn. Att man är kinkig för att man får gå upp någon gång på natten till sitt barn. "Barn vaknar ju på natten - så är det för alla", osv. Men nej. Det är inte lika för alla.
Junior sover fortfarande inte hela nätter (6 timmar i sträck) speciellt ofta. Han vaknar numera på nätterna vid 00-snåret och sitter upp i sängen, drar nappen längs med spjälorna, kryper runt och leker. Skriker en stund. De trötta föräldrarna som inte orkar ta tag i det längre lyfter över bebisen till sin säng. Efter tre (3) nätter med denna procedur blir bebisen hysterisk om han inte får sova i föräldrarnas säng då han vaknar mitt i natten. Suck. Ger man dem fingret... Så nu har han tagit hela handet, och armen. Nu vaknar man vid 4.30 av att en bebis sitter upp och slår på en, river en i ansiktet eller något annat charmigt. Då är det bara att masa sig upp och göra välling så att han kan sova en stund till. För det är omöjligt att han somnar om utan vällingen där på morgonkvisten.
Så är det alltså nu för tiden. Idag ska jag och junior gå till arbetskamraten och hennes lilla tös. Det ska bli kul att träffa dem igen, det var ett tag sedan sist!
Hej så länge!
-mami-
Work work
Imorse gick jag till jobbet i den bistra vinternatten. Startade promenaden klockan 05.55... härligt. Det var så kallt att det gjorde ont i näsan när man andades. Och sved på låren, trots långkalsonger. På jobbet var det preciiiiiiiiis som vanligt, minus några arbetskamrater, plus några arbetskamrater, plus lite nya rutiner.
Ändå kändes det som att man var helt ny på stället. Men ändå inte. Eller, det kändes som att jag var där senast igår, men att någon hade suddat ut mycket av den viktigt informationen i min hjärna med ett suddgummi: "jaha, jag ska söka på ortopedjouren nu.... Men hur vet man vem som är jour? Vad är det för nummer?" Totalt lost! Men jag fick ta blodprover och sätta infarter och det gick som smort! Det var i alla fall en lite "mjukstartsdag" eftersom att jag var lite allt-i-allo... Hoppas att jag gjorde NÅTrätt i alla fall och de vill ha mig tillbaka... ; )
Men så himla mycket studier det är hela tiden! Och visst, det är ju bra, men det tar sån TID att hålla på med det! Och inte får vi några extra resurser för att göra eländet, utan vi ska klämma in det på befintlig arbetstid med befintlig personal. En ganska omöjlig ekvation.
När jag kom hem sken junior upp som en liten sol och började gapskratta! Ungefär som att vi hade lekt världens längsta "tittut"... Var e mamma? (på jobbet i 9 timmar) Tittut!!! Sen åt jag och karln lasagne som jag lagade och junior satt med vid bordet och spexade. Jag vräkte i mig så att jag fick hicka och varje gång jag hickade tjöt junior av skratt! Synd att man inte filmar allt man gör.... Och TÄNK att bebisen blir så himla, himla mycket sötare bara på den dag man är borta ifrån honom!
-mami-
Ändå kändes det som att man var helt ny på stället. Men ändå inte. Eller, det kändes som att jag var där senast igår, men att någon hade suddat ut mycket av den viktigt informationen i min hjärna med ett suddgummi: "jaha, jag ska söka på ortopedjouren nu.... Men hur vet man vem som är jour? Vad är det för nummer?" Totalt lost! Men jag fick ta blodprover och sätta infarter och det gick som smort! Det var i alla fall en lite "mjukstartsdag" eftersom att jag var lite allt-i-allo... Hoppas att jag gjorde NÅTrätt i alla fall och de vill ha mig tillbaka... ; )
Men så himla mycket studier det är hela tiden! Och visst, det är ju bra, men det tar sån TID att hålla på med det! Och inte får vi några extra resurser för att göra eländet, utan vi ska klämma in det på befintlig arbetstid med befintlig personal. En ganska omöjlig ekvation.
När jag kom hem sken junior upp som en liten sol och började gapskratta! Ungefär som att vi hade lekt världens längsta "tittut"... Var e mamma? (på jobbet i 9 timmar) Tittut!!! Sen åt jag och karln lasagne som jag lagade och junior satt med vid bordet och spexade. Jag vräkte i mig så att jag fick hicka och varje gång jag hickade tjöt junior av skratt! Synd att man inte filmar allt man gör.... Och TÄNK att bebisen blir så himla, himla mycket sötare bara på den dag man är borta ifrån honom!
-mami-
Besatt bil?
Vilken total panikdag! Var uppe i bra tid och redo för att åka till väninnan. Så glad över att jag hade bilen och kunde åka när jag ville och kände för det! Vid bilen lastar jag in barn och barnvagn. Lite knepigt är det då jag ska få in vagnen eftersom att bakluckan inte hålls uppe automatiskt när det kallt, utan måste hållas upp med handkraft. Lite svårt när man bara har två armar och vagnen är för tung för att lyfta med en arm. Om man inte är stark på ett sätt som bara anabola kan bidra till. Vilket jag inte är.
Men i alla fall. När vagnen är inne och ungen fastspänd skall jag starta bilen innan jag skrapar rutorna. VET att det inte är miljövänligt, men det var KALLT i bilen och junior skulle börja frysa om inte värmen drogs igång... plus att jag har hört att det är bra för motorn att stå ett tag innan man kör.... ; P Om nu motorn startar.. Bilen var tvärdöd. Eller, nä, inte tvärdöd. Mer som besatt av en ond demon. För när jag skulle starta bilen satte blinkersen igång att blinka, alla lås låstes och låstes upp, låstes och låstes upp, lamporna blinkade. Men motorn förblev tyst. Så jag bestämde mig för att avbryta bilfärden och ta bussen.
Men dörren till bakluckan gick inte att få upp. Hur jag än försökte var den låst. Hm. Svårt att släpa runt 8 månaders-bebisen hela dagen utan vagn. Kan jag få ut bebisen? Puh. Dörren till junior gick att öppna. Stänger förardörren och trycker på låsknappen för att låsa upp bilen (som redan är upplåst, allt utom bakluckan.) Det skulle jag inte ha gjort. Billarmet drar igång och jag kastar mig i panik in i bilen och försöker febrilt att hitta knappen som stänger av larmet. Det finns ingen sån knapp (VET att vi hade en på gamla bilen i alla fall...) Får i alla fall upp bakluckan helt plötsligt och kan baxa ut vagnen igen. I med bebisen i vagnen. Bilen tjuter och tjuter. Bebisen tycker att larmet är otäckt och börjar tjuta han också. Jag försöker nå karln på mobilen men han svarar inte. Får tag i pappa som försöker guida mig till hur jag ska göra med allt.
Det slutar med att jag helt enkelt få lämna bilen på parkeringen. Tjutande. Olåst. Det går inte att få av larmet. Det går inte att låsa bilen. Jag är helt förtvivlad över att lämna den olåst, men som pappa smart konstaterar: "Vad ska du göra då? Du kan ju inte stå där och glo på den hela dagen." Sant. Han konstaterar också: "Ingen kan ju ändå stjäla bilen eftersom att den är tvärdöd." Sant igen. Så bilen står där ute i kylan. Tvärdöd. Stackars bilen. Hoppas att den mår bättre när vädret blir lite mildare... och kanske med ett nytt och fräscht batteri...
Väninnan fick i alla fall komma och hämta mig och junior och vi stressade runt på IKEA, Jula, Coop och Bauhaus innan vi äntligen kom hem och kunde pusta ut. Imorgon ska jag jobba. Som tur är hade jag INTE räknat med att köra bil dit, så i det läget är i alla fall ingen skada skedd! = )
-mami-
Men i alla fall. När vagnen är inne och ungen fastspänd skall jag starta bilen innan jag skrapar rutorna. VET att det inte är miljövänligt, men det var KALLT i bilen och junior skulle börja frysa om inte värmen drogs igång... plus att jag har hört att det är bra för motorn att stå ett tag innan man kör.... ; P Om nu motorn startar.. Bilen var tvärdöd. Eller, nä, inte tvärdöd. Mer som besatt av en ond demon. För när jag skulle starta bilen satte blinkersen igång att blinka, alla lås låstes och låstes upp, låstes och låstes upp, lamporna blinkade. Men motorn förblev tyst. Så jag bestämde mig för att avbryta bilfärden och ta bussen.
Men dörren till bakluckan gick inte att få upp. Hur jag än försökte var den låst. Hm. Svårt att släpa runt 8 månaders-bebisen hela dagen utan vagn. Kan jag få ut bebisen? Puh. Dörren till junior gick att öppna. Stänger förardörren och trycker på låsknappen för att låsa upp bilen (som redan är upplåst, allt utom bakluckan.) Det skulle jag inte ha gjort. Billarmet drar igång och jag kastar mig i panik in i bilen och försöker febrilt att hitta knappen som stänger av larmet. Det finns ingen sån knapp (VET att vi hade en på gamla bilen i alla fall...) Får i alla fall upp bakluckan helt plötsligt och kan baxa ut vagnen igen. I med bebisen i vagnen. Bilen tjuter och tjuter. Bebisen tycker att larmet är otäckt och börjar tjuta han också. Jag försöker nå karln på mobilen men han svarar inte. Får tag i pappa som försöker guida mig till hur jag ska göra med allt.
Det slutar med att jag helt enkelt få lämna bilen på parkeringen. Tjutande. Olåst. Det går inte att få av larmet. Det går inte att låsa bilen. Jag är helt förtvivlad över att lämna den olåst, men som pappa smart konstaterar: "Vad ska du göra då? Du kan ju inte stå där och glo på den hela dagen." Sant. Han konstaterar också: "Ingen kan ju ändå stjäla bilen eftersom att den är tvärdöd." Sant igen. Så bilen står där ute i kylan. Tvärdöd. Stackars bilen. Hoppas att den mår bättre när vädret blir lite mildare... och kanske med ett nytt och fräscht batteri...
Väninnan fick i alla fall komma och hämta mig och junior och vi stressade runt på IKEA, Jula, Coop och Bauhaus innan vi äntligen kom hem och kunde pusta ut. Imorgon ska jag jobba. Som tur är hade jag INTE räknat med att köra bil dit, så i det läget är i alla fall ingen skada skedd! = )
-mami-
Pepparkakshus och biskvier
Puh! Här kommer lite bilder på pepparkakshus och biskvier... Biskvierna blev klara 22.30 igår kväll... = ) Helt klart värt besväret! Receptet finns här.
Se och njut!
Ljuvliga citronbiskvier!
Gulligt...
...pepparkakshus!
Se och njut!
Ljuvliga citronbiskvier!
Gulligt...
...pepparkakshus!
