Imorse gick jag till jobbet i den bistra vinternatten. Startade promenaden klockan 05.55... härligt. Det var så kallt att det gjorde ont i näsan när man andades. Och sved på låren, trots långkalsonger. På jobbet var det preciiiiiiiiis som vanligt, minus några arbetskamrater, plus några arbetskamrater, plus lite nya rutiner.

Ändå kändes det som att man var helt ny på stället. Men ändå inte. Eller, det kändes som att jag var där senast igår, men att någon hade suddat ut mycket av den viktigt informationen i min hjärna med ett suddgummi: "jaha, jag ska söka på ortopedjouren nu.... Men hur vet man vem som är jour? Vad är det för nummer?" Totalt lost! Men jag fick ta blodprover och sätta infarter och det gick som smort! Det var i alla fall en lite "mjukstartsdag" eftersom att jag var lite allt-i-allo... Hoppas att jag gjorde NÅTrätt i alla fall och de vill ha mig tillbaka... ; )

Men så himla mycket studier det är hela tiden! Och visst, det är ju bra, men det tar sån TID att hålla på med det! Och inte får vi några extra resurser för att göra eländet, utan vi ska klämma in det på befintlig arbetstid med befintlig personal. En ganska omöjlig ekvation.

När jag kom hem sken junior upp som en liten sol och började gapskratta! Ungefär som att vi hade lekt världens längsta "tittut"... Var e mamma? (på jobbet i 9 timmar) Tittut!!! Sen åt jag och karln lasagne som jag lagade och junior satt med vid bordet och spexade. Jag vräkte i mig så att jag fick hicka och varje gång jag hickade tjöt junior av skratt! Synd att man inte filmar allt man gör.... Och TÄNK att bebisen blir så himla, himla mycket sötare bara på den dag man är borta ifrån honom!

-mami-