När jag gick i nian bad vår klassföreståndare oss att skriva vad vi trodde att vi skulle göra om 10-15 år. Han tog sedan hand om dessa dokument. Detta hade jag helt glömt. Klassföreståndaren hade dock sparat dessa papper och i veckan kom ett brev hem hit... Klassföreståndaren skrev och påminde om att vi hade siat om vår framtid och att han nu ville återlämna våra teorier om hur våra liv skulle se ut i framtiden. Han berättade också vad han själv hade gjort dessa 10 år och gav önskemål om att vi skulle skriva tillbaks till honom och berätta hur livet ser ut för oss idag.

Kul grej! Särskilt eftersom att jag hade glömt bort att detta hade ägt rum. Önskar att jag hade varit lite mer detaljerad i min beskrivning av framtiden, men det var kul läsning i alla fall! Jag förutspådde hur mitt liv skulle se ut om 15 år, så när jag är 30 alltså. Här är min version av hur jag som 15-åring trodde att livet skulle se ut vid 30 (då är man ju vuxen och jättegammal....):

" Mitt liv i framtiden - 15 år.
För det första: Inga lösnaglar... Men jag kan faktiskt se mig själv som artist faktiskt... Jag lär väl gå estetiska musik på gymnasiet eller natur. Det kan man aldrig veta, men någon av dessa linjer blir det. Jag ska alltså bli känd... mingla runt på partyn och annat skojj. Men det är inte kändisskapet som lockar mest, jag älskar att sjunga också o så. Jag och min kusin ska bilda typ ett litet band (?) eller nåt... Hon ska rappa och jag ska sjunga, vi lär väl bo ihop med... men nej, inte när jag är 30! När jag är 30 är jag nog djurskötare på Kolmården, för svenska djur allså typ hästar, åsnor, kossor och getter... dom är väldigt trevliga... Detta är efter mitt kändisskap, för jag ska bli känd, även om jag måste sjunga något skit som Max Martin har skrivit! Helst vill jag skriva min musik själv, det är mer äkta. Jag ska i alla fall ha massor av vänner och bekanta. Jag ska ha hus i USA, Stockholm (Östermalm) och Frankrike som jag kan flytta omkring emellan."

Det är ju SÅ synd att jag hade glömt bort denna framtidsvision! Nu känns det som att jag har hamnat på fel spår i livet... Jag har ju bara fyra år på mig nu att bli känd, köpa hus i USA, Stockholm (Östermalm) och i Frankrike, innan jag ska dra mig tillbaks och bli djurskötare på Kolmården... Jag måste nog kontakta Max Martin ASAP och sätta bollen i rullning helt enkelt... Om inte jag och kusinen ska ta och starta det där "bandet" ändå.. Vi kan ju ta med barnen som kan doa eller nåt.. Lösnaglarna stämmer ju i alla fall, det får man ju inte ha som sjuksköterska... ; )

Jag och karln har fått ett gott skratt i alla fall. Hoppas nu att jag kan sprida mer glädje så här i juletider! = )

-mami-