Mamman har jobbat flitigt hela dagen med sin forskningsplan. Kl 16 sätter hon sig på cykeln och susar iväg, präktigt iförd sin tuffa cykelhjälm, pärmar och böcker i en tygkasse i barnstolen, till förskolan för att hämta Junior.

Junior blir så glad! Mamman är snäll och tålmodig och kollar på sakerna sim Junior vill visa. Tralala, men nu är det bäst att mamman och Junior cyklar hem för att laga mat! På med allt på cykeln igen och cykla låååååångsamt hem i motvinden. Men det gör ingenting, allt är värdsligt!

Hemma plockar mamman fram den färdigtinade fisken och lagar kokt potatis med fisk på grönsaksbädd, åh så gott och nyttigt! Junior vill ha uppmärksamhet men mamman hinner ju faktiskt inte nu, när hon lagar mat, så att familjen inte ska vara hungriga i magen. Mamman skalar och rör. Plötsligt säger Junior:
- Jag åt upp den.
- Vilken då, lilla vän? Undrar mamman förstrött.
- Den, osten. Jag hittade den.
Mamman slutar att rör och fryser till. Junior står vid skärbrädan och plockar i sig morgonens skörd av brödsmulor och alltså även en ostbit som någon glömt kvar.
- Men lilla du, åt du OSTEN? Men du tål ju inte ost!
Mamman svettas.
- Spotta ut den nu i mammas hand!
Junior tuggar med aldrig blick och sväljer sedan långsamt.
- Jag åt upp den.

Mamman vet inte om hon ska skratta eller gråta - vad händer nu? Efter tio minuter lever och andas junior fortfarande och mamman slappna av något. Efter tjugo minuter börjar Junior klaga på att det kliar. På foten. På handen. Och i ögonen. Mamman vet inte o. Det beror på osten han åt eller för att hon var tredje minut oroligt frågat Junior:
- Kliar det? Kliar det nånstans?

För att vara på den säkra sidan får Junior allergimedicin och kvällen fortskrider i vanlig anda - ingen drabbas i alla fall av en anafylaktisk chock.

Mamman är dock väldigt stolt och nöjd över att hon lyckats laga klart maten och inte vrålat:
- Jag får panik! En enda gång under kvällen.