Ingen panik
Det är så lätt att känna en stress över tillvaron med två arbetsplatser som fyller mina 100% arbetstid, ett barn och ett till i magen, studier på halvfart på avancerad nivå och ambitionen att lyckas med ovan nämnda ansvarsområden till 100% och samtidigt inte få ett nervöst sammanbrott eller äta godis VARJE dag som tröst. Gärna skulle jag vilja träna ett par gånger i veckan också men det verkar faktiskt helt kört.
Men samtidigt är det så otroligt onödigt att gnälla - allt i min tillvaro har jag valt själv. Okej, jag måste väl jobba - men jag har ju faktiskt valt det jobb jag har. Som innebär att jag måste plugga. Barn har jag varit delaktig i att införskaffa - hemskt vore väl annars! Så det öre ju bara att slappna aaaaav och inte drabbas av panik (ett ord jag måste sluta använda förresten eftersom att J står på förskolan och deklarerar i alla möjliga situationer: "jag har panik, nu får jag panik!"). Allt ordnar sig.
Men samtidigt är det så otroligt onödigt att gnälla - allt i min tillvaro har jag valt själv. Okej, jag måste väl jobba - men jag har ju faktiskt valt det jobb jag har. Som innebär att jag måste plugga. Barn har jag varit delaktig i att införskaffa - hemskt vore väl annars! Så det öre ju bara att slappna aaaaav och inte drabbas av panik (ett ord jag måste sluta använda förresten eftersom att J står på förskolan och deklarerar i alla möjliga situationer: "jag har panik, nu får jag panik!"). Allt ordnar sig.
Kommentarer
Y
Det känns jobbigt nu, men du är snart förbi det här. Tänk på att det bara är en kort period av ditt liv så går det lite lättare. Själv pluggar jag 125% just nu med en 1-åring som "kan själv" och klättrar på allt (och har lärt sig öppna "trappgrinden" själv) - en trotsig 5-åring som matvägrar på det med... Tur att det snart är inskolning på förskolan så jag får lite pluggro här hemma! Hoppas allt är bra med er annars, förutom stressfaktorn!
Svar:
mamiforlife.blogg.se
Trackback
