Det är så lätt att känna en stress över tillvaron med två arbetsplatser som fyller mina 100% arbetstid, ett barn och ett till i magen, studier på halvfart på avancerad nivå och ambitionen att lyckas med ovan nämnda ansvarsområden till 100% och samtidigt inte få ett nervöst sammanbrott eller äta godis VARJE dag som tröst. Gärna skulle jag vilja träna ett par gånger i veckan också men det verkar faktiskt helt kört.

Men samtidigt är det så otroligt onödigt att gnälla - allt i min tillvaro har jag valt själv. Okej, jag måste väl jobba - men jag har ju faktiskt valt det jobb jag har. Som innebär att jag måste plugga. Barn har jag varit delaktig i att införskaffa - hemskt vore väl annars! Så det öre ju bara att slappna aaaaav och inte drabbas av panik (ett ord jag måste sluta använda förresten eftersom att J står på förskolan och deklarerar i alla möjliga situationer: "jag har panik, nu får jag panik!"). Allt ordnar sig.