De senaste två dagarna med J har faktiskt varit toppen! Jobbiga, ja, men ändå toppen. Jag har känt mig som en vuxen tillsammans nestor mitt barn och inte som en sur tonåring som fått barn för tidigt för sitt eget och barnets bästa. Som det känts större delen av den senaste tiden... Måste vara hormonnivåerna som stabiliserats något. För vilket humör som har burits inom mig... Ta bara den redan beryktade "vindruveincidenten" som exempel:

Jag är inne i badrummet medan karln gör mellis till J och han ropar:
- Du kan väl kolla på vindruvorna innan du köper dom, dom här är ju ruttna!
Jag stormar ut från badrummet:
- Vad fan gnäller du om NU då?! (som världens elakaste surkärring) Jag TITTADE JU PÅ DOM, ETIKETTEN SITTER FÖR DOM SOM VAR RUTTNA, HUR FAN SKULLE JAG KUNNA SE ATT DOM VAR RUTTNA?
- Men ta det lugnt, jag såg precis att etiketten satt för men jag hinner ju inte säga något förrän du stormar ut och skriker...
Jag sprintern på J:s rum och tjuter eftersom J är i vårat sovrum. J och hans får beger sig ut enligt planen så att jag ska hinna packa och fixa. Sitter först och tjurar på rummet efter att dom här gått men får sen ett vansinnesutbrott och kastar stolar i golvet och står och slår.en kudde hårt i väggen och skriker. Inte helt rationellt. När karln sedan ringer två timmar senare och frågar om allt går bra är jag fortfarande sur och talar om det. Karln fattar inte varför men utbrister sedan:
- Men inte för det där med VINDRUVORNA väl? Nu tycker jag faktiskt att du överdriver...



Det kan väl jag också tycka så häri efterhand