Detta är ju nästan tragiskt.. Har inte lust, ork eller motivation till att skriva ett endaste litet fjuttigt blogginlägg these days. Eller så var det mer tragiskt förr när jag hann skriva flera om dagen.. Det beror på hur man ser på saken. Många lever dock sina liv genom datorer nu för tiden, tänker på när jag och I fikade här om dagen och hon visade mig vad någon ytlig bekant skriver på facebook. T r a g i s k t. Allt handlade om hur ensam denna person är och massa "kloka" insikter, typ "du saknar inte kon förrän båset är tomt" eller "alla är lika ensamma som du är" och annan konstig smörja. Plus en massa bilder på personen i fråga, bilder på ansiktet och inget mer från nästan exakt samma vinkel. 40 sådana bilder ungefär.

Innan vi fortsätter så måste ni ärligt tillkännage vilket kön ni tror att den här personen har! Utifrån det ni nyss tagit del av alltså. Och inse hur mycket fördomar vi har utifrån olika könstillhörigheter.. om man ska tänka ur ett genusperspektiv allltså. Vilket jag gör så ofta jag kan nu för tiden.


Och ja, det var en tjej. Så klart.

Men VARFÖR tror man att någon endaste människa vill läsa om vad man själv tycker och tänker hela dagarna? Okej om det var BRA saker man reflekterade över, men all denna smörja? Och värre är nästan dessa par som skriver till varandra på facebook: "Å, älskar min lilla snuttegubbe, saknar dig så" Och så svaret: "älskar dig också lilla sockerkringlan, vi ses efter jobbet. Är lyckligast i världen som har dig" osv.osv.

Tro nu inte att jag är bitter och avundsjuk för det är jag faktiskt inte. Är helt nöjd med mig karl, även om  jag så klart inte skulle bli ledsen för en blomma eller annan överaskning (läs Mulberry-väska) någon gång, men ärligt, vi som inte har facebook PRATAR faktiskt med varandra i verkliga livet! Då kan vi säga rakt ut till vår sockerkringla och snuttebubbe hur lyckliga vi är för att vi har varandra, när vi sitter där i våra äckel-beiga skinnsoffor iklädda utnötta mjukiskläder. DET mina vänner, det är riktig kärlek det! ; )

---

För övrigt återhämtar vi oss efter förra veckans sjukdomshistoria - Junior drabbades av andningssvårigheter igen och det blev en härlig natt på akuten.. Nu har han blivit diagnostiserad med förkylningsastma och vi har nu i alla fall fått astmamediciner att ha i hemmet så att han kan bli behandlad hemmavid. Altid nåt! Nu mår den lille skrutten rätt så prima igen och vi jobbar och går på förskolan som vanligt. Eller "bobbar" och går på "ola" som junior uttrycker det.

Gulligt i morse också när junior vaknade när jag precis skulle åka till jobbet. Jag lyfter upp honom från spjälsängen och han tittar på mitt långa halsband som jag har på mig. "Balsand, balsandt!!", ropar han förtjust. "Opp, OPP!", säger han och lyfter upp halsbandet över mitt huvud och lägger det kring sin egen hals: "SÅ!" (i falsett) och tultar sedan runt i pyamas med mitt halsband (Dyrberg/Kern) svängandes i varje steg. Helnöjd. Klart att hjärtat smälter.

men som sagt, VARFÖR skulle någon vilja läsa om mitt liv och allt JAG tycker är viktigt.. ; )

God jul höll ja på att skriva men det är klart, man vet ju aldrig när jag orkar plita ner några rader nästa gång.. ; P

-mami-