När jag kom hem idag, lite lagom trött efter att ha introducerat ett gäng nya studenter hela dagen, var junior
k o m p l e t t   g a l e n!!! Sprang fram och tillbaka och skrek, verkligen SKREK. Han var ju i och för sig glad, men som sagt något uppe i varv. Hur är det meningen att man ska orka med sitt barns energinivå som verkar öka under dagen samtigt som ens egen energnivå sakta men säkert minskar under samma tid? Finns det någon lösning på denna ekvation?

Junior fick se mitt fina halsband och röck det till sig, satte på sig det och var SÅ fin: "bappa, bappa, titta!" ropade han förtjust och hans far fick berömma hans oerhörda känsla för stil (fläckig grön, urtvättad T-shirt, blöja och långt halsband med svarta, stora kulor). När jag ville ta tillbaks halsbandet vägrade junior att släppa det ifrån sig. Han lägger sig då på mage på skötbädden (som ligger på golvet) och gömmer halsbandet under sig: "nej, ne-ej" säger junior. Sen kommer han på att han ligger på något mjukt på golvet och tillägger: "mysigt!"

Det är ganska härligt att höra allt han härmar. Vad man än säger så härmar han...

Nä, nu har jag snart missat hela avsnittet av "Mitt stora feta Syrianska bröllop", måste iväg och kolla lite..

-mami-