Fy fan! Finns inget bättre/mildare/trevligare ord för detta. Vilken skit detta är. Nu ikväll hade vi bestämt att junior skulle få välling till kvällsmat. Basta. Inget tutta på bröstet. Han skulle få äta välling innan han somnade och när han vaknade nästa gång skulle jag amma honom. Välling ska ju ges först från 6 månaders ålder, men jag hittade en risbaserad som inte innehåller mjölk eller gluten. Tänkte att han skulle få den i alla fall, det är ju inget i den som han inte skulle klara av att äta nu. Vi var realistiska och gjorde en halv portion. Den smakar precis som den risgröt han äter på kvällen så jag visste att han inte skulle tycka att den var äcklig (så som han tycker att ersättningen är) (och jag förstår honom efter att ha smakat ordentligt på den...).

Men. Junior vägrar att äta ur nappflaskan. Basta. Han har bestämt sig för detta. Jag försökte med honom sittandes i mitt knä. Ville inte. Hans far försökte med honom liggande i sitt knä. Ville inte. Han försökte med honom sittande i sitt knä. Ville inte. Vi försökte muta honom med TV:n (som vi inte vill att han tittar på): äter du vällingen får du titta på TV:n. Ville INTE. Jag försökte lägga honom i mitt knä, han blev jätteglad och trode att jag skulle amma honom. Han sög några tag på nappflaskan och blev JÄTTEledsen. Tårarna sprutade åt alla håll. Jag försökte med honom sittande i mitt knä igen. Ville inte. Till slut orkade vi inte längre, efter att ha försökt i en timme (fick värma på vällingen emellan varven). Så då gick jag och läste en god-natt-saga för honom, han försökte hela tiden vända sig om för att bli ammad. Sjöng en god-natt-sång och lade honom för att sova. Han skulle inte få vinna detta genom att bli ammad. Han blev SÅ ledsen när jag lade honom i sängen! Tittade på mig med en förtvivlad blick och grät med stora tårar. Åh vad det skar i hjärtat. Detta är bland det jobbigaste jag har gjort (känns det som nu).

Men jag vet att jag inte gör varken honom eller oss föräldrar någon tjänst om vi ger upp och jag ammar honom "bara" för att han gråter. Då lär han sig bara att få som han vill genom att skrika och gråta. Men jag sliter snart mitt hår för att jag är så trött på att det bara är jag som gäller hela tiden. Ingen andningspaus kan man få och nån annan kan ta honom bara för ett par timmar. Jag, jag JAG! Det står mig upp i halsen! Men man får inte ge upp. Nu blir det välling morgon, middag, kväll tills ungen äter det. Jag kan ju inte amma honom i all evighet. Snart kommer ju inte mjölken räcka till för att han ska öka i vikt som han ska. Då får jag väl ha honom fasttejpad vid bröstet så att han kan snutta dygnet runt i såfall. Härliga tider.


Bild: www.fass.se

Min lott i livet. Mitt kall är inte bara att vara sjuksköterska. Mitt kall är också detta. Tydligen.

-mami-