Nu somnade junior UTAN napp, själv i sin säng. Jag gick bara tillbaks EN gång och klappade på honom, han skrek lite i kanske 5 minuter... De säger ju att det är preciiiis så här man ska göra för att dom ska lära sig att somna om själva på natten, men VARFÖR i hela fridens namn vägrar ungen att somna om på natten? Det känns som att jag har blivit besatt av denna unges nattsömn (och i sanningens namn är jag nog det också) men det förstör så mycket av mitt liv att ALDRIG få sova mer än 2 timmar åt gången.

Samtidigt så skäms jag. Jag antar att föräldrar till barn med exempelvis cancer gladeligen skulle byta bekymmer med mig. Så då tänker jag att "okej, jag har det bra". Och det har jag ju också. Men jag orkar inte mer i alla fall.

Jag orkar inte ens skriva mer här idag tror jag, är helt färdig. Sen bråttas jag med beslutet om NÄR jag ska vägra att amma junior på natten.. för det är bara en tidsfråga innan det är dags... Jobbigt!

Men det blir härligt när han är 18 år att se tillbaks på denna tid och bara minnas allt det gulliga och rara! Tur att bloggen finns så att man kan läsa och minnas! ; P

-mami-