Klarar man två?
Har jag någonsin tyckt att det är enerverande att ha ETT barn? Jag har nog aldrig tänkt tanken på hur det skulle vara att ha två...
Det har ju alltid varit jättecharmigt att ses, jag och väninnan, min karl och hennes karl. Nu har vi ju barn också, med endast 4 månader emellan. Det har ju också alltid varit jättetrevligt, man har suttit bredvid varandra i soffan och ammat typ. Men. Våra pojkar har dock blivit så pass stora nu att de inte förnöjt ligger på varsinn filt och jollrar lite sött. Nej, nej nej. Här ska rivas och slitas och bitas! Skriker inte den ena så skriker den andra. Och när den andra har tystnat så börjar den ena ; P
Det har varit full kalabalik här hemma! Och ändå inget utöver det normala: två killar i åldern 6 och 10 månader som far runt som två normala killar i åldern 6 och 10 månader... Men både jag och väninnan hade typ som en stressklump i magen hela tiden. Men det kanske är för att det är våra första barn? Om man JÄMT har två som lever allan så där så kanske man lär sig att koppla ifrån? Sluta öronen? Sitta där i virrvarret med sin kaffekopp och stirra ut genom fönstret med tom blick?
Det var gött att ha dem här i allafall! Min karl och hennes man hämtade vår tvättmaskin! Så nu står den i badrummet i väntan på installation (som en annan väninnas karl ska komma hit och hjälpa till med.. HUR skulle vi klara oss själva???). Bjöd på en enkel kycklingsallad som tack för hjälpen. Det är alltid trevligt att hinna umgås en liten stund också.
Man är ju en populär "middagsbjudare" också när man har barn i samma ålder, för maten står på bordet 17.00 så att alla hinner hem till sig för att natta de små... inga sena kvällar här inte! ; P
Men jag säger nog som min mormor: MINST tre år emellan barnen om man ska ha fler... ; P
-mami-
Haha, min första tanke när jag såg rubriken var "Men gud, ska de ha en till redan?!". :-p
Nu lät det där lite fel, insåg jag nu. Förtydligar:
Jag menade det alltså som att jag blev förvånad och imponerad över att ni plötsligt skulle orka ha två små samtidigt. Inte som...ja...någonting negativt om ni nu skulle välja att skaffa barn tätt. Alltså. Typ. Liksom. Eh. Tror jag har förtydligat mig nog nu.;-)
Tre år är väldigt lagom, tycker jag. Även om det blev bara tre kalenderår mellan mina barn (man kan ju inte lyckas jämt..) ;P
A: Haha! ja, jag förstår nu att rubriken kan verka missledande! Det finns INGA planer på en till i nuläget kan jag säga. Så du behöver inte känna att du trampat på några ömma tår eller så.... ; P
Mamma: Nä, man kan ju inte lyckas jämt! (men det blev ju bra ändå) ; )
