Idag har jag och Junior varit på träff med de andra mammorna och bebisarna från föräldragruppen. Junior skötte sig.. tja, inte exemplariskt men okej. Han var lite gnällig. Han som tyckte att det var så kul sist med alla bebbarna. Men han är helt klart inne i någon utvecklingsfas som gör att han är lite gnälligare än vanligt vissa stunder. Det är så kul att se alla bebisarna i alla fall!

Behöver jag förresten säga att tvättmaskinen rullar på hur fint som helst här hemma? VEM fixade det.. alldeles själv (- elen då såklart..)?? Just det! JAG! = )

Forsätter nu på beskrivningen av vad man gör avkall på när man får barn:
Jag har alltid varit noga med träningen. Och vad jag äter. Under den bästa perioden tränade jag 6 dagar i veckan på gymet, samt gick MINST en 60 min promenad om dagen (varav den ena alltid var innan frukost). Åt INGET socker. Åt väldigt nyttigt. Var besatt av Anna Skipper (alltså hennes hälsoteorier, inte av kvinnan som så). Även under perioder då jag varit slöare med både träning och kost har jag varit sundare än många andra. Men nu. Orkar inte ens skära upp en tomat till middagen. Känns som att jag inte ätit grönsaker på 10 år. Menyerna nu för tiden består av köttbullar (i och för sig hemmagjorda), pasta och majs (haha, en grönsak!). Bacon och ägg. Pannkakor. När jag ska laga mat alltså. Karln är duktigare. Bjuder på kycklingvingar och wok. Ris. Cous cous. Så där slinker faktiskt en och annan grönsak ner.

Nu dricker jag kaffe (jag som hållt upp 2 år och endast låtit grönt thé släcka törsten) och thé med socker. Träningen består av (allvarligt) en promenad till Ica då och då. Hantlarna ligger i en garderob och tittar på varandra. Den garderobsdörren öppnar jag aldrig. När skulle jag egentligen orka? Nu väger ju junior skapligt så ibland försöker jag svinga runt honom lite för att få lite armträning. Tragiskt.

Som sagt, förfallet har börjat. Och fortsätter...

-mami-