Puh. Nu är det dags att andas ut (och samtidigt hålla in magen allt vad jag kan - återkommer till detta sedan). Jag och junior har haft massor (5 st) bebisar här och massor (5st) av bebisarnas mammor här (det skulle kunna ha varit fler mammor än bebisar om någon levde i ett homosexuellt förhållande. Men vänta, en skulle ju förmodligen ändå jobba, varvid det ändå skulle vara en mamma från den familjen som kunde komma på fikat. Nej, nu harjag snöat in mig på ovidkommande tankar, back to business!) Föräldragruppsbebisarna var alltså här och lekte med junior. Vi mammor passade på att fika på de nybakta enkla wienerbröden. Junior tyckte att det var trivsamt med lite sällskap. Men jisses vad rörigt det blir med så många bebisar som ska leka på en och samma gång. Än så länge var det bara en bebis som kunde krypa regelrätt, övriga "sälade" runt på golvet. Det räckte för att det skulle bli en hel del kladdande på varandra och dragandes i varandras leksaker. Trots att junior delade med sig av hela sin korg med leksaker och det gott och väl fanns leksaker så att det räckte till alla, ville hela tiden någon bebis leka med JUST DEN leksaken som någon annan bebis var upptagen med. För den såg ju så mycket roligare ut! (tänker mig att det är så de resonerar i alla fall.)

Men hur trevigt och roligt det än är att ses så är jag lite trött och sliten efter. Ätit två knäckemackor och resterande kakor till kvällsmat. Mår nu illa.

Några av de andra mammorna (skrämmande många) började prata om träning och olika magövningar och dylikt. Hjälp! Finns det inget skäl till att vara slapp och slö längre? Börjar väl inse att det kanske är lite att ta i när jag skyller på (för mig själv) att jag faktiskt fått barn, jag kommer att komma igång med träningen snart. Newsflash, mami, du fick barn för 7,5 månader sedan! Kanske dags att ta tag i dig själv. Har precis upptäckt att jag faktiskt är en egen person fortfarande, som faktiskt kan göra saker själv och tro det eller ej, kanske kan tycka att det är lite kul att se bra ut fortfarande. Är ju inte lastgammal riktigt än.. fick visa leg på systemet förra veckan, man tackar! Och en försäljare på stan ropade efter mig: "fröken, fröken", än en gång: man tackar.. ; P

Men åter till träningsdilemmat. Mitt strörsta bekymmersområde är magen. Övriga kroppen har ammats ihop efter 6 månaders intensivamning till något så när smal igen. Magen däremot är putande. Skulle kunna fejka en graviditet i typ månad 3-4. Huden på magen är fortfarande lös. Karln säger: Det är underhudsfett, det går att träna bort." Jag blir stött. Menar han att JAG ska göra något åt det här orättvisa som har drabbat mig. Att det är mitt ansvar? Jag hävdar att det är lös hud. Inget JAG kan göra något åt.... men jag kan också inse att magen putar för att muskulaturen i magen är slapp. Otränad. Not fit for fight. Och det är väl tyvärr mitt ansvar att göra något åt. Så. Jag drar in magen allt vad jag kan. Och kommer att fortsätta att göra det så länge jag lever. Hoppas att det blir många år, trots att man inte kan andas ordentligt när man drar in magen så att det gör ont. Vad bra man hade det när man var gravid och kunde puta ut med magen hur mycket man ville, den skulle ju puta ut!

Så nu ska man väl ta tag i tillvaron. Sluta äta kakor varje dag. Och dra in magen. Så långt kan jag sträcka mig. Orkar banne mig inte stånka in på något gym och svettas i maskinerna. Nej, nån måtta får det vara!

-mami-