Jag har försökt att lära junior teckenspråk. Det är inget skämt. Läste en artikel om att man kan lära bebisar enkla tecken så att de kan kommunicera istället för att gnälla. Är det något som jag tycker är jobbigt så är det gnäll. Och nu snackar vi inte lite "jag-är-trött-eller-hungrig-gnäll" utan mer "jag-har-tråkigt-kan-inte-leka-själv-gnäll". Det är det är det där tråk-gnället som sågar hål i öronen på mig. Som ger mig skavsår i hjärnans tolkningscentra för inkommane ljud. Orkar. Inte. Höra. På. Det.

Så jag blev så glad när jag hittade teckenspråksartikeln. Läste att många barn är frustrerade för att de inte kan berätta det de vill förmedla - och då blir det gnäll. Men så fort lilla Lisa, Tove och Kalle hade lärt sig att teckna så var allt frid och fröjd. Så. Jag försökte teckna när junior började gnälla: "är du törstig (tecken för dricka"?" "vill du dricka (tecken för dricka)?" Driiiiiiickaaaaaaaaaa (tecken för dricka)". Junior stirrar på mig med skeptisk blick. Börjar sedan gnälla igen. Försöker ge honom vatten. Ville absolut inte ha. "Är du hungrig? Vill du ha mat (tecken för äta)?" "Äääääätaaaaaaaa (tecken för äta)". Junior ville inte ha mat. Junior ville klättra på mig (kan inte tecken), busa med mig (kan inte tecken) och bita mig (kan inte tecken).

Så jag ger upp. Kan ändå inte tecknen för det som junior vill förmedla. Men tänk vad gulligt det skulle vara - en liten 7,5 månaders bebis som tecknar allt han vill, sittandes på golvet, alldeles lugn och harmonisk med sina små tecken. I miniformat.

Är inte det mesta i miniformat väldigt gulligt förresten?

-mami-