Igår hade vi fest här i lägenheten. Sån där fest som håller på hela natten och består av hög musik som dunk-dunk-dunkar sig ända innanför cellmembranen. Det var längs sedan vi hade en sådan fest faktiskt! Men vänta! Det var ju inte VI som hade festen. Det var grannarna under oss. Men det kunde lika gärna ha varit vi, eftersom att musiken hördes klart och tydligt uppe i vår lägenhet. Dunk, dunk, dunk. Junior stördes också av musiken. Vaknade flera gånger under tidig natt, något som han annars inte gör längre. Härligheten med att bo i hyreshus.

Framsteg i juniors utveckling: Han har lärt sig att åla sig framåt lite nu. Om han inte blir för exalterad, för då ålar han fortfarande bara baklänges eller agerar "flygplan" (ligger på mage med armarna rakt utåt.) Han har också lyckats att sätta sig upp själv en gång då han låg på mage. Tror att det var en lyckoträff. Både han och jag blev förvånade!

Nu när jag har slutat att amma honom har han kommit på att det finns en tjusning med nappen. Han har upfattat denna tjusning som så påtaglig att han praktiskt taget inte vill släppa nappen alls. Den sitter som en plugg där i munnen. Bokstavligen. För nu pluggar den igen hålet som tidigare släppt ut den rännil av saliv som frätt upp hans haka och försurat hans kläder. Vilket ju är positivt (att den förhindrar salivläckaget.) Men nappandet resulterar också i att junior inte längre "pratar". Vill ju i och för sig inte att han pratar med nappen i munnen, vilket han ju också har fattat att man inte ska göra eftersom att han numer är tyst. Men kommer han nu att hamna efter i sin språkutveckling? Bli en tystlåten kille som sitter i skolbänken och tuggar på suddgummin som nappsubstitut och inte yttrar ett ord? Om man ändå kunde se in i framtiden...

-mami-