När man var gravid var man ständigt orolig för om det skulle vara något fel på bebisen i magen. Man gick med en klump i magen på ultraljud och blev otroligt lättad när man såg att allt var som det skulle. När det närmade sig förlossningen hade man tankar om hur det skulle gå: hoppas att allt går bra och att det föds en frisk liten bebis. Så att man kan sluta oroa sig. För det trodde jag i alla fall. Att när bebisen var född och man såg att den mådde bra så kunde man äääntligen slappna av och sluta oroa sig. Tillåt mig skratta åt mig själv: hahahahahahaaaaaaaa!

Det finns väl INGEN gång man oroar sig så mycket som när man väl har FÅTT bebisen! Alla "tänk om".

Tänk om:
- jag tappar honom
- han ramlar ner från skötbordet
- han ramlar ner från balkongen
- han sätter i halsen och inte kan andas
- han är för kall
- han är för varm
- han blir mobbad på förskolan
- han mobbar någon på förskolan
- ja, TÄNK OM!!!!!

Det finns ju en miljon saker MINST som man nu ska oroa sig för när det gäller den lille plutten! Han låg nog ganska skyddad och bra där inne i magen. Om man bara hade vetat... : )

Nu sitter jag och oroar mig för hur det ska gå när han ska få sina första vaccinationer i eftermiddag. Vill inte att de ska hugga sprutor i hans söta små lår. Detta trots att jag är sjuksköterska och själv hugger sprutor i folks söta (nåja) små (ehrm) lår. Lår i alla fall. Mig får de gärna hugga sprutor i, men inte min lille gose! Han förstår ju inte varför man gör honom illa. Usch. Har också skräckhistorien om juniors kompis i minne, som fick sprutorna och blev jättesvullen och hade jätteont och skrek jättelänge på kvällen. Stackars små bebisar! Och inte får man ge Alvedon i förebyggande syfte för det kan hämma vaccinets effekt. Och då har man ju gjort allt i onödan. Så. Bara. Att. Härda. Ut.

Och fortsätta att oroa sig...


Om man sätter bebisen rätt i kundvagnen så behöver man inte oroa sig för detta i alla fall...

-mami-