Gårdagens lilla tur
Igår var jag och junior ute på vift igen. Juniors far låg hemma med förkylning och var inget roligt sällskap. Så vi tog vårt pick och pack och drog till ett par kompisar som bor en bit bort. En liten bit. Trodde jag det var. Jag tyckte att jag och junior kunde ta en stärkande promenad dit. Det tog ca en timme. Och jag gick rätt raskt. Junior satt så klart i sin vagn och skrek: "fortare, fortare" som den diktator han är. Var helt svettig när vi kom fram. Fick kaffe och rabarberpaj när vi kom dit. Mums! Åt väl 75 % av pajen kändes det som... jättegott!
Vi strosade runt lite i området där de bor och kikade på vart våra gemensamma arbetskamrater bor. En lugn och skön eftermiddag helt enkelt.
När det var dags att fara hem hade jag tänkt att ta bussen. Men så kände jag att, "va fasen, äter jag 3/4 av en paj måste jag nog gå hem också..." Så vi gick tillbaks också. Det var lika långt. FAST vi tog en annan väg. Junior somnade på vägen hem men sov såklart inte HELA vägen. Vaknade när det var ett tag kvar och började bli otålig. Låg och skrek. Och skrek. Och skrek. Till slut var jag tvungen att stanna (orkade inte höra hans skrik en enda minut till) och kika ner i vagnen. Då fick han plötsligt en lurig blick och jag busade lite med honom. Och som han skrattade! han ville ju leka! Och tråkiga mamman bara går och går och går... Så där stod vi, längst upp på vår gata och lekte. Junior tjöt av skratt och jag med, eftersom att jag tycker att det är så kul när han skrattar så där. Ett annat par med barn gick förbi och tittade lite konstigt på oss... Efter det gick det bra att gå de sista 300 meterna fram till vår dörr.
Idag skiner solen (som vanligt). Det är nästan farligt för man börjar ta den för given. Hoppas bara att det är fint väder på lördag då brorsan skall gifta sig. Men det behöver ju inta var 40 grader i skuggan. Lagom varmt är alltid bäst. Vet inte vad vi ska hitta på. Karln sover än (!), men vi vet ju alla hur det är när en karl är riktigt förkyld... och vi kvinnor som talar om att föda barn... ja, jag säger då det.
-mami-
Vi strosade runt lite i området där de bor och kikade på vart våra gemensamma arbetskamrater bor. En lugn och skön eftermiddag helt enkelt.
När det var dags att fara hem hade jag tänkt att ta bussen. Men så kände jag att, "va fasen, äter jag 3/4 av en paj måste jag nog gå hem också..." Så vi gick tillbaks också. Det var lika långt. FAST vi tog en annan väg. Junior somnade på vägen hem men sov såklart inte HELA vägen. Vaknade när det var ett tag kvar och började bli otålig. Låg och skrek. Och skrek. Och skrek. Till slut var jag tvungen att stanna (orkade inte höra hans skrik en enda minut till) och kika ner i vagnen. Då fick han plötsligt en lurig blick och jag busade lite med honom. Och som han skrattade! han ville ju leka! Och tråkiga mamman bara går och går och går... Så där stod vi, längst upp på vår gata och lekte. Junior tjöt av skratt och jag med, eftersom att jag tycker att det är så kul när han skrattar så där. Ett annat par med barn gick förbi och tittade lite konstigt på oss... Efter det gick det bra att gå de sista 300 meterna fram till vår dörr.
Idag skiner solen (som vanligt). Det är nästan farligt för man börjar ta den för given. Hoppas bara att det är fint väder på lördag då brorsan skall gifta sig. Men det behöver ju inta var 40 grader i skuggan. Lagom varmt är alltid bäst. Vet inte vad vi ska hitta på. Karln sover än (!), men vi vet ju alla hur det är när en karl är riktigt förkyld... och vi kvinnor som talar om att föda barn... ja, jag säger då det.
-mami-
Kommentarer
Trackback
