Junior är inte ens två år. Mamman tycker att han är ganska liten och gullig fortfarande. Men ändå så stor ibland! Tiden har liksom flugit förbi, och medan mamman varit upptagen med att säga "ajaj" "nejnej" och "ajabaja" har junior gått och blivit en stor liten unge, ingen bebis längre.

Idag hade mamman ansträngt sig med att laga näringsriktig lunch - det vankades lax. När maten var färdig ropade mamman på junior:
- Nu är det dags att äta! Kom hit nu, det är lax!
Junior sitter med en låda böcker (som mamman plockat ihop och sorterat i en bra ordning) och är irriterad över att den är "tung" och inte går att "hälla ut"
Mamman ropar igen:
- Kom nu, det är mat! Lax!
Junior släntrar fram till bordet och klättrar halvt upp på tripp-trapp-stolen och plirar med skeptisk min mot laxtallriken. Mamman försöker uppmuntrande:
- Det är lax, det tycker du ju om! God, god lax!
Junior sätter sig på stolen, vill att mamman ska läsa "Morr-Tiger". Mamman vill inte läsa "Morr-tiger", utan försöker igen:
- Så, nu ska vi ÄTA, inte LÄSA! Ät nu din lax!
Junior tittar då upp på mamman och säger:
- Sluta tjata nu!

Den lille spjuvern! Sluta tjata nu... Ja, dom lär sig snabbt dom små... Andra härliga uttryck som junior lagt sig till med (vet INTE vart han har hört dom):
* Åh gud!
* Jag orkar inte!
En hel mening som han upprepade här om dagen var också härlig: Mamma orkar inte, pappa sover! Mamma orkar inte, pappa sover! Mamman fasar över var förskolepersonalen får höra hur engagerade juniors föräldrar är.... Han sitter också och skrattar gott för sig själv och upprepar: "bajet, bajet, bajet" eller springer runt och vrålar: "balla, balla BALLA!" Trodde att det där "balla-balla-stadiet" skulle komma senare, typ i mellanstadieåldern eller nåt... Men inte.

Men mamman måste väl också medge att junior är ganska duktig också, kan snart räkna till tio och är som sagt väldig verbal. Men mycket är också jobbigt med ett verbalt barn... Mamman var och handlade igår och junior var med. Skulle gå "hälv" i affären, vägrade sitte i vagnen. Skulle promt köra korgen också och mamman fick stressa fram bakom med barnvagnen i släp och kommendera: Stopp, inte där, höger, HÖGER! Så att det skulle vara ordning i affären. Folk stirrade. Mamman svettades. Junior ballade ur när mamman skulle hjälpa till att dra korgen som nu var ganska tung med två liter mjölk och två kilo mjöl. "Ha den HÄLV!!!" vrålar junior och VÄGRAR hålla mamman i handen utan springer iväg så att mamman måste jaga efter. När mamman fått tag i ungen gallskriker han "nej nej neeeeeeeeeeeeej!!!" och mamman trycker ner honom i vagnen medan han gråter och skriker i plågor: "inte bältet, inte bältet inte bäääääääääääääääälteteeeeeeeeet!" Mamman försöker lugna och förklara att han måste ha bältet eftersom att han springer ifrån mamma i affären, men känner sig som en psykpersonal som tvångsbältar sig patient (i vilket fall får mamman för sig att minst tre personer som åser misären har plockat upp sina mobiler för att smygringa socialen.)

Mamman har bestämt sig för att aldrig mer ha med junior till affären. Mamman vill också poängtera att allt detta är pappans fel som vid ett tillfälle haft med junior till ett köpcentra och låtit honom spatsera runt själv. Smart. Innan dög vagnen minsann, men nu är det för alltid kört, när han en gång fått upp smaken för att gå "hälv" i affärerna.

Puh! Mamman har fortfarande inte fattat den enorma kraftansträngning det är att ha barn! Och då har mamman bara ETT barn. Huvaligen, tänk dom som har tre. Fyra. Fem!

-mami-