Livet i verkligheten

Idag har det varit en sån där dag. En sån där dag där ungarna frestat på nerverna mer än man borde tillåta. Hu mycket man än försöker behärska sig har de liksom krupit in under skinnet och kravlat runt tills man skrikit rätt ut: LÄGG AV!!!!! Precis som ett litet barn själv. Jag kan summera paniken.

Tänk er att er sambo jobbar hela dagen. Hela veckans tvätt och städning ligger framför er. Ingen orkar liksom med i veckorna att jobba, handla, laga mat, umgås med baren, natta, träna, umgås med sambon OCH tvätta och städa. Tvätt och städ hamnar alltså på helgtiden. Så. Tvättid klockan 07.00, vilket i sig inte är ett problem i och med att barnen typ en gång i hela sina liv har sovit förbi klockan 07. Problemet börjar när man ska gå ner till tvättstugan andra gången, d.v.s.när man ska hänga tvätten. Då tycker barnen inte längre att det är roligt att gå ner till tvättstugan. Då måste man börja tjata, hota och muta för att få med dem. Lägg till att tvättstugan ligger i en byggnad nere på gården, vilket innebär att man måste klä på sig och gå ut för att komma dit. Andra vändan kan man ändå klara. Tredje vändan ger ångesttankar redan innan man börja på sig. Det hela slutade med att J tjurade (hade ramlat på dammsugaren innan och skyllde allt på MIG!) och vägrade ha kläder på sig. Gick ut med stövlar, mysbyxor och T-shirt. A vägrade åka hiss och eftersom att det var bråttom fick jag bära ner honom för trappan. Och då ska man inte tro att det är en smidig lösning. Han vill liksom gå själv och kastar sig framåt för att komma loss, vilket skulle innebära en smärre katastrof om han lyckades. Fyra trappor upp-ramla framlänges-slå sönder hela tvååringen känns inte som något som man vill uppleva. Detta är alltså bara mellan kl. 07 och 11.00. Svetten typ lackar och man känner de små djävulshornen sakta gnaga sig fram i pannan. För mellan dessa tvättstugeturer springer man runt i lägenheter och plockar ihop alla leksaker som barnen släpat ut från lekrummet (VARFÖR kan man inte leka i lekrummet? Det heter ju LEKrummet! Ska döpa om vardagsrummet till finrummetdärbarnintefårvara och köket till omleksakerfinnsidettarumkastasdom). Dammsugit hela lägenheten, diskat, fixat, plockat ner alla adventsstjärnor mm. Samtidigt som man varannan minut måste trösta nåt av barnen som gråter för att den andra är dum, nån har ramlat eller avstyra att dom ramlar ner från vår säng där de leker en lek med skuggfigurer som går ut på att dom står och leker grottmänniskor och skrattar åt sina skuggfigurer och sedan kastar sig handlöst bakåt i sängen. Eller tills någon kastar till handlöst bakåt INTE i sängen. Eller, som sagt, tills jag avstyr det hela. Men det räcker inte att säga till de söta små barnen att sluta EN gång, sen måste man, med dammsugaren i handen jaga efter dem när de smyger tillbaks och sedan bära ut dem igen medan de asgarvar för att de själva tycker att de är så roliga och busiga.

Sista turen i tvättstugan svabbar barnen golvet utan vatten. Golvmopparna har overkligt långa skaft och mamman bara väntar på att något av barnen ska slå till det andra barnet med skaftet. Det blir istället mamman som får en rejäl smocka i huvudet när hon plockar ut tvätt från tumlaren. Här tappar mamman konceptet och sliter moppen ur händerna på tvååringen och kastar iväg den. Mycket samlat.

Hem och laga mat. Äta och diska. Gräva fram lite gammalt och hårt lördagsgodis ur skafferiet för att få tyst på tjatet om att det är godisdag. Städa lite till. Klä på sig annat än myskläder. Ringa barnens förskolekompisars pappa och meddela att de nu är välkomna att komma förbi för att leka.

Efter att kompisarna varit här ser stället ut som det gjorde på morgonen innan mamman startade hela arbetet... mamman längtar till sitt riktiga jobb. J startar en diskussion med mamman om att killar kan ha långt hår men visst finns det inga killar på mammas jobb? Jo viss finns det, berättar mamman. Men då är dom läkare, tycker J. Killar är doktorer, inte sjuksköterskor. Mamman berättar att det finns ganska många kvinnliga läkare på mammans jobb. Och några manliga syrror. Nehehehehe du, tycker J. Tjejer kan inte vara läkare. Varför? För att killar är bättre. Dom är bäst. Då säger mamman att hon tycker att J är dum och att hon blir ledsen för att HON är ju tjej. Mamman berättar att hon är bra på massor saker och också bäst. J håller med på att mamma kan vara bra. På att städa i alla fall. Mamman får ett spel och hotar med att ringa mormor så att HON ska få förklara för J att tjejer och killar är lika bra. J vill inte att mamman ska ringa mormorn.

Kvällen slutar med att sambon, som precis kommit hem från jobbet typ, ska åka på hockey. Men innan dess har mamman hunnit med lite egentid (läs: åkt till mataffären utan barn) och tvååringen har hunnit lägga en oöppnad konservburk i en plastkasse, svinga den rakt i ansiktet på fyraåringen så att han panikskriker i tjugo minuter och får en fläskläpp (samtidigt som tvååringen råkar släppa ner burken rakt på sin egen fot).

Allt det här händer alltså under en och samma dag.

Men när man pratar med folk som har äldre barn så får man bara höra heeela tiden: Njuuuuuut! Dom växer upp såååå fort! Njut medan de är små. Men vad i hela friden är det man ska njuta av? Fattar dom inte att dom har förträngt allt det här? Att allt deras välvilliga kommentarer skapar är ångest. Ångest för att man är sur och vresig mot ungarna och längtar till att de ska gå och lägga sig.

Det var denna dag kort sammanfattat. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis blir den bättre. Ingen tvättid. Ingen städning. Och förhoppningsvis inga vapen i form av konservburkar i plastpåsar eller slagträn i form av golvmoppar.

Förhoppningsvis

mamiforlife

En blogg om livet som mamma till mina pojkar!

RSS 2.0